En läsare vill utreda sitt barnbarn för adhd, men flickans mamma spjärnar emot och vill inte. Läs vår relationsexpert Per Naroskins svar, hämtat ur M-magasin nr 17/2019, i butik nu.

FRÅGA Jag tror att mitt 15-åriga barnbarn kan ha adhd. Hon är en sådan som knycklar ihop grejer (fingrarna vill pilla med något). I skolan har hon svårt att komma igång med arbetet och att avsluta, säger hennes lärare. Men en diagnos, ja, någon större skillnad vet jag inte om det gör? Och hennes mamma, min dotter, spjärnar emot att hon skulle utredas. Hon tycker att hon har en underbar drömmande personlighet och att adhd ger en negativ stämpel. Att hennes dotter skulle känna sig dålig av den. Jag menar att min dotter resonerar som om det vore 70-tal, idag, på 2019-talet. Jag vet ju att hon själv var likadan som liten, men det var andra tider då. Min dotter har varit fruktansvärt arg på flickans andra mamma, som vill att flickan ska få utredas. Tilläggas ska att min dotterdotter verkar glad, stabil, gott humör, sportar mycket, har vänner – det skulle väl vara skolan då som är hindret, hon har svårt att få utdelning i betyg, för den ansträngning hon lägger ner, även om hon får godkänt. Det tycker hon är trist. Hon pluggar, men glömmer. Jag vet inte hur jag ska tänka – ska jag stötta mamman som vill få till en utredning? Eller har min dotter rätt? Vad skulle gynna mitt barnbarn?
Emellanåt tänker jag att min dotter motsätter sig utredning av själviska skäl. För jag har börjat fundera på om inte hon också kan ha adhd. Hon är framgångsrik på jobbet, men har en lite lynnig personlighet och är stresskänslig.
Mormor

PER NAROSKIN Rent allmänt skulle jag säga att det kan vara bra med en utredning snart eftersom skolan ställer allt högre krav ju högre upp i årskurserna eleverna kommer. De svårigheter som skolan redan uppmärksammat (problemen att komma igång och avsluta uppgifter) kan de säkert nu hjälpa henne med, men med stigande ålder läggs större ansvar på eleven själv och inför gymnasium (och fortsatta studier om hon skulle vilja) finns kanske mindre hjälp att få. De flesta som blir utredda tycker att det är skönt att få svar på varför de upplever svårigheter med bland annat de exempel du beskriver. Det är nog ganska många föräldrar som, i likhet med din dotter, väntar eller vill inte göra utredning då de tror att världen ska se barnet med andra ögon. I själva verket är nog tyvärr förståelsen mindre från omgivningen när de inte vet men kanske gissar. Det kan vara så att din dotter misstänker att detta kommer från henne och att hon känner igen sig, kanske hon har kämpat hårt för att omgivningen inte ska hitta något att ”döma” hos henne och lärt sig strategier för att kunna fungera så bra som möjligt i krävande situationer.
En eventuell diagnos är inte lika stigmatiserande numera som för ett par decennier sedan. Det kan vara viktigt att avdramatisera utredningar och förstå att de varken är en stämpel eller ger svar på alla frågor. Men en väl genomförd pedagogisk kartläggning ge en viktig och tydlig helhetsbild av flickans skolsituation. Den kan ge bra rekommendationer för hur lärarna kan hjälpa henne på olika sätt. Jag föreslår att den andra mamman börjar med att be att få träffa skolkurator och specialpedagog. Det räcker att den ena föräldern vill gå vidare för att man ska kunna initiera en utredning. Eftersom flickan är femton år är det förstås viktigt att också fråga henne vad hon själv vill.