Håller jag på att få social fobi?

FRÅGA Haft en väninna i många år. Var alltid henne till lags, hon var ofta glad och hade idéer som jag gillade. För ett år sedan vaknade jag till! Hon nonchalerade tider som vi bestämt. Hennes kommentar var att hon hade så mycket att göra. Aldrig en ursäkt, trots att jag fått vänta. Jag sa att hon var respektlös, men det kommenterade hon inte.

Påsken förra året (som vi alltid firat ihop) bad jag henne och en väninna att komma till mig, för jag var nyopererad och då rörelsehindrad. Hon ville inte, ville kunna snapsa och ha mysigt hemma hos sig. Detta har fått mig att avstå från ytterligare kontakt med henne.

Sedan körde mina bröder över mig vid bodelningen efter våra föräldrar. Och en annan väninna har slutat att ringa mig. Jag är nu livrädd att det ska skära sig med barnen och deras familjer också. Lever ensam och har haft ett bra liv fram till nu, 70 bast. Känner mig sårad. Hur ska jag få lugn i min själ och slippa all ångest för denna ”sociala fobi”?

Vem är jag?

PER Det hörs verkligen hur besviken du är på din väninna, något som antagligen pågått i många år innan du satte stopp. Jag kan tänka mig att det kändes både som en befrielse och att det aktiverade din oro för att bli ensam. Du skriver inget om din väninnas reaktion men det låter som att det var hon som stod för initiativen i ert umgänge. När hon inte varit intresserad av att anpassa sig till dina behov så omvärderade du er relation och bröt kontakten.

Nu verkar flera oförätter klumpa ihop sig till en dyster helhetsupplevelse av sönderfallande förhållanden omkring dig. Du kopplar ihop bristen på respekt från din väninnas sida med hur även andra i din närhet uppträtt (t ex dina bröder). Det verkar vara du som brutit kontakten med dem du berättar om.

Lägger jag ihop detta så ser jag framför mig en sårad person som till sist stått upp för sig själv men som inte har tilltro till vare sig sin egen eller andras förmåga att ändra sig eller reparera skadorna. Nu är du orolig för dina närmaste relationer. Det är bra att du tar den oron på allvar. Jag tror du skulle vinna på att prata med någon utomstående om dina känslor. För du behöver vägledning i att hitta sätt att balansera självrespekt mot rädslan att bli ensam.