Han ignorerar mig totalt

FRÅGA Min man och jag är pensionärer och aktiva på var sina håll. Vi har haft ett tungt liv tillsammans med mycket sjukdom och oro. 

När min man opererats för prostatacancer, blev han en sluten person. På fem år har jag inte fått puss eller kram, sex är helt borta. Han rör inte alls vid mig. Han har aldrig frågat om hur jag upplever det. När jag undrar säger han att han inte kan längre.

Förutom denna slutenhet, är det som jag numera inte finns i hans liv. Han vill inte göra något som jag föreslår, varken stora eller små saker. En film som jag föreslår, en resa till ett mål som intresserar mig har han inte lust med. Därför styr han det lilla vi gör ihop. Däremot planerar han utflykter och träffar med sina pojkkompisar, och är aktiv på alla sätt.

Men värst är hans kompletta ointresse för min person. Aldrig en kommentar om varken hur jag mår vid sjukdom eller vad jag gjort i stan. Han har helt enkelt slutat fråga.

Jag har blivit helt ensam. Däremot är han såväl berömmande som hjälpande mot våra barn och barnbarn och jag märker att jag blir svartsjuk! Hans förmåga är alltså inte slut utan det är jag som glidit in i tapeten.

Jag har blivit så ensam. Jag föreslog i början av hösten att vi turvis skulle boka in saker för att glädja den andra med en överraskning. Han sa ja. Men det blev inget. Det som vi gjort har jag bokat. Och entusiasmen har varit måttlig. När jag frågade om något som han vill göra blev svaret: jag har varit upptagen med annat. Jag vill inte skilja mig. Då blir jag ensammare och livet har varit djävligt nog ändå. Men vad tänker du om min situation?

Hallå?!??

 

PER Du förmedlar verkligen känslan av att vara inlåst i en relation som du inte är beredd att lämna samtidigt som du mestadels känner dig osynlig och avvisad. Så här har du haft det i hela fem år och det är ofrånkomligt att det nöter ner din självkänsla. 

Jag uppfattar det som att din man var en annan öppnare och mer kärleksfull person innan han drabbades av cancern. Ingen kan veta om han kommer att bli som förr igen men jag tror att ni kommer att behöva stöd utifrån för att förändra det avstängda och negativa tillstånd som ert äktenskap kommit in i. Mitt intryck är att han kanske är deprimerad efter sin sjukdom och operation. Det som gör det än svårare är att han inte alls involverar, utan tvärtom stöter bort dig. Du får inte veta så mycket om vad din man känner och tänker, det behåller han inom sig. Han säger att han inte kan ha sex längre. Är det för att han fysiskt förlorat förmågan eller är det lusten som försvunnit? Kan det vara så att han fått svårare med all slags närhet till dig eftersom den påminner honom om hans svårigheter? 

Just nu verkar du inte nå fram till honom på vilka sätt du än försöker. Kanske är det bästa att försöka lite mindre ett tag för att sedan återkomma. Finns det någon annan som kan prata med honom och bringa klarhet i vad hans negativa hållning gentemot dig handlar om? Någon av dem som du kallar för ”pojkkompisar” kanske i själva verket har kapacitet att vara en vuxen vän? 

Om du bestämt dig för att vara kvar i äktenskapet får du inte bli helt upptagen av allt du inte får och som du saknar. För att du inte ska gå sönder under tiden måste du bestämma dig för att inte göra dig beroende av bekräftelser från hans sida. Du måste göra saker med vänner, barn och barnbarn för din egen skull. 

Om du och din man inte lyckas hitta ett sätt som är bättre och varmare så kanske du ändå behöver överväga en separation. Den vardag du levt i så länge är tärande. Du vill inte skilja dig eftersom du tänker dig att du skulle bli ännu ensammare då. Jag kommer att tänka på uttrycket att man knappast kan vara mer ensam än i en tvåsamhet som inte fungerar.