Hur bryter man avståndet till en gammal pappa som varit frånvarande en stor del av ens liv? Och som har svårt att prata känslor? Vår relationsexpert Per Naroskin ger råd till en läsare.

FRÅGA Jag har en fråga som gäller relationen till min gamla pappa. Vi har haft en lite krånglig uppväxt, där han har varit mycket frånvarande.

Mina föräldrar skildes när jag var tio, och under många år träffades vi bara sporadiskt. Nu behöver han mer hjälp än tidigare, och jag och mina syskon hjälper gärna till. Jag är inte bitter på honom, eller ens arg längre. Däremot upplever jag ett stort avstånd, en sorts formalitet mellan oss, som jag önskar vi kunde bryta igenom. Men jag vet inte hur man gör.

Pappa är strängt uppfostrad, och har inte så lätt att prata. Jag behöver kanske inte timmar av samtal, men skulle önska att vi kunde få rätsida på vissa saker i vår historia. Jag upplever honom som ganska defensiv när det kommer till att prata om känslor. Jag vill på inget sätt ställa honom till svars, utan snarare att vi ska hitta ett bra sätt att umgås och prata, också för hans skull.

Behöver konkreta råd om hur man får till stånd den typen av samtal.

Louise

PER NAROSKIN Jag förstår att du vill hinna komma till tals med din pappa innan det blir för sent. Det låter troligt att det är du som måste ta initiativet om ett mer personligt möte ska bli av. För att kunna göra det gäller det för dig att hitta ingångar och ha tålamod. Din pappa kanske tillhör en generation av män som inte är van att prata om känslor. Många yngre har ofta lite lättare att prata om sig själva och en helt annan tillgång till begreppen. Hans egna barndomserfarenheter kan dessutom ha gjort honom obenägen att sätta ord på vad han känner. Hans lite formella hållning kan också fungera som ett skydd mot att bli mer personlig. Jag tror att det är bra om du kan ha rimliga förväntningar på hur öppenhjärtig han kan komma att bli om han har varit tystlåten hela sitt liv. Men jag tycker absolut att du ska försöka. Om han är ovan att föra personliga samtal kanske det mest framkomliga vore att prata med honom lite från sidan, om du förstår hur jag menar: Medan du fixar kaffe, när ni sitter i bilen och så vidare. Att fånga tillfället i flykten, snarare än ett arrangerat samtal. Det kan vara bra att ta din utgångspunkt i sådant du vet att han är intresserad av och försöka anknyta till sådana ämnen, för att på så vis lägga en grund av samhörighet. Det bästa är om du inte låter din önskan om hur och vad ni ska prata om stå i vägen för ditt lyssnande. Då får du kanske höra något som du inte väntat dig och som får dig att komma närmare din pappa även om ni inte uttryckligen pratar så mycket om personliga ämnen. Det kan vara i det lilla som mötet blir som störst.