En läsare skriver till vår relationsexpert Per Naroskin om sin 87-åriga mamma. Hon är egocentrisk, omogen och ibland elak, och brevskrivaren vill inte offra de kommande tio åren på att ta hand om henne – men känner skuld för det. Här kan du läsa Pers svar.

FRÅGA Min mamma, 87, är fullt frisk men har en knepig personlighet. Hon stötte bort mig som barn, och jag har aldrig känt mig älskad eller sedd av henne. Ibland är hon trevlig att prata med om intellektuella saker, men oftast är hon egocentrisk och omogen. Hon gillar att älta hur dåligt hon mår, och har erbjudits terapi men backar alltid ur. Jag har gjort många försök genom åren att kommunicera med henne men det går inte. Hon vill nu att jag ska hjälpa till med praktiska saker, vara sällskap och ordna trevliga aktiviteter.
Mitt dilemma nu är att jag vill inte offra de närmsta 10–20 åren på att ta hand om min mamma. Hon har tagit för mycket tid ifrån mig redan. Jag vill ha en så bra relation det går med denna person och jag känner en plikt att ta hand om henne.
Trots att mamma kan vara elak mot mig ibland så vill jag ändå inte att hon ska sitta ensam och må dåligt. Jag känner skuld, att jag borde göra mer trots allt som varit. Hur mycket behöver man egentligen göra? Jag vill ju också leva mitt eget liv och ta hand om mig själv, träffa vänner och ha det bra.
Jag har kommit fram till att jag behöver hjälp med att sätta gränser. Kanske träffa henne varannan vecka? Jag har en syster, vi är överens om hur mamma funkar och jag vill dela ansvaret för henne, inte dumpa problemet på syrran.
Maria

PER NAROSKIN Din mamma har tydligen under större delen av ditt liv inte varit den mamma som du behövt. På sätt och vis vore det inte konstigt om du önskade slippa umgås med henne över huvud taget numera. Men så enkelt är det ju inte.
Det gäller att hitta en rimlig jämvikt någonstans mellan att riskera ätas upp av en relation du mår dåligt av, och de skuldkänslor du skulle få av att helt ignorera din mamma.

En del vuxna barn försöker livet igenom att få upprättelse för gamla oförätter och bär på en önskan att få den förståelse och respekt som de inte fick av sina föräldrar när man var barn.
Risken är att de försöken blir platt fall och bara ytterligare en sorglig bekräftelse på att ingenting ändrats i relationen. Den fallgropen verkar du inte ha ramlat i. Tvärtom verkar du både tänkt och känt igenom ditt förhållande till din mamma. Ändå vore det begripligt om det kan finns en kvardröjande längtan efter att förändra din relation med henne och en sorg inför tanken att definitivt ge upp.
Men du verkar på god väg att kunna hålla den i schack. Jag tycker det är bra att du ofta kan avstå från att gräla med din mamma och i stället låta det hon säger rinna av dig. Även om jag förstår att det kostar på.

Du resonerar själv fram lösningar i ditt brev som jag tycker låter helt rimliga med tanke på den bakgrund du beskriver. Om du är konsekvent en tid framåt med hur ofta du ska hälsa på och ringa så kan det bli en rutin som din mamma kan förhålla sig till och själv tycka räcker. När gamla föräldrar blir sämre krävs ett större omhändertagande och behov av vård.

Till dess tycker jag att du ska ta och ge utifrån vad du vill och orkar. Du ska inte behöva ta emot nedsättande kommentarer, utan är i din fulla rätt att ta hänsyn till dig själv. Det gör dig inte till en sämre dotter.