Hur tackla att mina barnbarn får en psykiskt labil mamma?

FRÅGA Jag har en dotter som bodde varannan vecka hos mig tills hon var 18 år. Hon bodde även hos sin mor (min exfru) växelvis. Dottern har alltid varit lynnig, haft häftiga utbrott mot både mig och sin mamma. Hon har även varit fysiskt våldsam, något som jag inte tagit upp utanför familjen.

Som vuxen gick hon in i krångliga relationer med män, där alla män var kompisar. Dessa affärer tog all hennes energi så att det inte blev någon över till studier och sånt.

Jag blev mer orolig för henne som vuxen än vad jag varit under uppväxten. Som vuxen har hon också fått diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning. Jag har läst på och inser att det är en komplex diagnos med ökad suicid risk.

Men nu har det kommit ett nytt inslag i min oro – hon är gravid. Det är förstås glädjande, men det är också oroande. Jag tänker på hennes lynnighet och hur hon ska tackla att barnet behöver en stabil förälder.

Hon är inte direkt mottaglig för vad jag säger, men finns det något jag kan göra för henne så att mitt barnbarn växer upp så tryggt som är möjligt?

Lars

PER Hej Lars, jag förstår verkligen din oro och jag tror att din dotter kommer att behöva en hel del stöd när hon får barn. Emotionellt instabil personlighet kallas också för borderline. Du har rätt i att det är en komplex diagnos och det är en diagnos med stora variationer mellan personer. Några gemensamma drag är just de tvära känslokasten som du beskriver och svårigheter att få kontinuitet i tillvaron eftersom upplevelser blir så färgade av vilken känsla som dominerar i stunden. Personer med den här diagnosen behöver hjälp att överbrygga gapet mellan olika känslotillstånd och att bryta mönster av självdestruktiva tankar och handlingar. Det finns en medvetenhet inom psykiatrin om hur svår den här diagnosen blir även för de anhöriga. På senare år har en terapiform som heter dialektisk beteendeterapi visat sig kunna hjälpa många. Terapin inkluderar ett helt team och involverar ibland även anhöriga.

Det bästa du kan sträva efter är förstås att vara en lugn och stabil motvikt, en fast punkt för ditt barnbarn. Att du finns där kan i bästa fall kompensera för de svårigheter din dotter har att skapa lugn och kontinuitet. Men jag vet också att det kan vara svårt och känsligt att få mandat av din dotter att vara det stöd som du önskar och hon behöver. Har du och hennes mamma tillräckligt bra kontakt för att kunna samverka i detta? Det vore förstås en stor tillgång om ni har varandra. Det är, som du säkert har märkt, hög risk att dras in i de tvära känslokasten och att bli brickor på var sin sida i spelet utan att vilja det.

Nu vet jag ju inte om din dotter redan går eller har gått i någon sådan här behandling och jag vet inte heller om det är rätt tidpunkt när hon är gravid. Men jag tycker hursomhelst att du ska ta kontakt med någon behandlingsenhet för att diskutera med dem. Ni kommer antagligen att behöva professionell uppbackning som anhöriga så att ni inte själva förlorar fotfästet.