Jag ältar allt som jag gjorde fel

FRÅGA Det började när jag var fem år. Tror mamma tog ut sin frustration på mig, hon blev dagligen utsatt för psykisk misshandel av farfar. Vi bodde på hans gård. Farmor var snäll men förstörde nog mammas och min anknytning eftersom mamma fick slita som oavlönad piga. Grannen lockade mig till sig med mutor. Jag skulle sitta i hans knä med byxorna ner och vi skulle ta på varandra (vilket jag inte gjorde).

En dag stod barn på vägen och frågade var jag varit och gjort. Jag svarade precis som det var. Av deras miner förstod jag att jag gjort nåt hemskt så att berätta hemma gick ju inte, ingen skulle nånsin få veta.

Mannen var bästis med pappa, kom till oss, satt i köket och väntade in tills vi blev ensamma, han och jag, år ut och år in. Till pappa sa han att jag var konstig. Och jag blev dömd som konstig i hela byn – skammen hade kommit på mig.

Sedan gifte jag mig, fick barn och ett helvete med min svärmor. I dag 60 år senare ser jag hur jag hela livet stängt av då det varit svårt, oftast inte försvarat mig, känt mig dömd och usel på förhand. Axlarna satt oftast vid öronen, har min dotter sagt.

Så blev jag sjuk, först i lederna, sedan i cancer. Jag kom på rehabilitering, och psykologen sa att jag måste sätta gränser. Då skilde jag mig! Varje vinter kommer en depression, minnen dyker upp. Varför gjorde jag inte annorlunda? Hur kan jag komma ur det här ältandet?

Sjuk

PER Du berättar en lång och tung livshistoria som börjar med barndomen där ingen vuxen ville eller orkade se de sexuella övergrepp du utsattes för under flera år. I stället stämplades du tydligen som ”konstig” i det lilla samhälle där du växte upp. Du hade verkligen inte stora möjligheter att göra något åt din situation när du var barn, utan stöd från någon vuxen. För att klara dig blev du tvungen att stänga av dina egna behov och hålla en låg profil. Den strategin var länge den enda du hade tillgång till för att hantera liknande situationer i relationer och ditt äktenskap. 

Din berättelse är också en berättelse om andra slags övergrepp, i form av utnyttjande och översitteri. Den sortens förtryck går igen i hur din mammas svärfar och sedan din svärmor behandlat er illa. 

Jag slås av hur viktigt det är att påminna sig själv om skillnaden mellan att se tillbaka på svåra händelser och att befinna sig mitt i dem. I efterhand kan det tyckas att du borde sagt ifrån, stått på dig eller sökt hjälp,
men den överblicken hade du ju inte i underläget som du befann dig i. 

Det låter som att dina depressiva episoder färgas av självförebråelser på ett sätt som gör det svårt att hitta vägar ut ur ältandet. Jag tänker mig att du behöver prata med en terapeut vid andra tillfällen än under din vinterdepression, för att det kan hjälpa dig att hitta ett mer konstruktivt sätt att närma dig dina plågsamma minnen än att antingen överväldigas av dem eller helt stänga av dem. Det kan på sikt hjälpa dig att bli friare i förhållande till ditt förflutna. Under depressionen blir du antagligen också alltför dömande mot dig själv.

Det finns självklart i ditt liv, precis som i alla andras, tillfällen när du kunde ha agerat på något annat sätt än du gjorde. Men du behöver få rimligare proportioner på din självkritik så att du kan lyfta bort den skuld som vilar på dina axlar trots att den inte är din. Och du behöver få bena ut vad som var ditt ansvar och vad du faktiskt inte kan begära av dig själv att du skulle kunnat göra annorlunda. Den sorteringen är inte lätt att göra på egen hand. Jag önskar att de återstående kapitlen i din berättelse ska kunna skrivas med ljusare bläck.