Jag är redo för döden

FRÅGA Får man känna sig trött och gammal nån gång? Finns det en åldersgräns för det?

Jag är 78 och känner mig inte som 50 eller 60, jag känner mig som 78 år, jag känner alla åren i både kropp och själ. Jag är beredd på döden, inte ett dugg rädd. När den kommer så är den välkommen.

När jag berättade det för mina väninnor sade de att jag borde söka hjälp, att jag är djupt deprimerad. ”Tänk på barnbarnen”, sade någon, men jag är helt säker på att barnbarnen klarar sig utan mig.

Får man inte känna att man har levt färdigt och att det skulle vara rätt skönt att somna in för gott?
Och varför får man inte ens prata om sådana känslor utan att väcka ilska? Jag säger det inte för att provocera.
Är det bara kyrkan som kan ta emot ärliga förtroenden?

Barbro

PER Jag tycker inte att det behöver vara konstigt att känna som du gör. Att du är redo för döden är inte samma sak som att du givit upp livet de år du kan ha kvar. För det har du väl inte? I så fall skulle din fråga handla om något annat än att vara beredd på det som till sist händer oss alla. 

Jag håller med dig om att dina vänners reaktioner grundar sig på att vi inte är särskilt vana vid att tala öppet om sånt här. Det finns säkert flera orsaker till deras kommentarer. En är säkerligen omtanke och oro för att du skulle vara deprimerad. En annan kan vara att de själva inte kommit till rätta med tanken på döden ännu.

Var och en går ju sin egen väg mot att förlika sig med att livet kommer att ta slut. Det går inte att skynda på dem som inte hunnit dit du har gjort. För den som inte har gjort det blir nog din hållning ett ångestladdat ämne. Det är inte bara kyrkan som kan ta emot ärliga förtroenden.

Men kanske du ändå bör tänka efter när du väljer vilka du ska prata med om det här. Inte bara för andras skull utan för att du själv förtjänar att bli tagen på allvar och bemött med respekt för hur du känner.