Jag är så orolig för framtiden att jag knappt kan njuta av nuet

FRÅGA Läste frågan från kvinnan som kände sig ”färdiglevd” med stort intresse. Vi pratar för lite om exi-stentiella frågor och för mycket om fysisk hälsa, tycker jag. Är 70+ och orolig för vad som väntar. Just nu mår jag bra och klarar mig fint. Pensionspengarna räcker inte så snart är sparkontot tomt. Det ger mig panik.

Jag brottas med ilska, att jag jobbat hela livet och ändå hjälpte det inte för att få ett lite bättre pensionärsliv. Jag brottas med rädsla, att jag kan bli sjuk, handikappad, dement. Jag brottas med sorg, att jag blir mer och mer ensam. Mina barn bor på andra håll i landet och världen. När vi ses är det fint, men de finns inte här för mig, så som jag fanns för mina föräldrar. Det gör mig lite arg också, men det är en känsla som är så förbjuden att jag trycker ner den så djupt jag kan. Jag är helt enkelt så orolig för vad jag kan ha framför mig att jag knappt kan njuta av nuet. Och det är synd, för egentligen har jag det helt okej nu. Jag vill ta itu med min ångest för slutet och lära mig leva bättre just nu, men hur? Jag vill inte ha lyckopiller!

Linnea

PER Det finns en tydlig dubbelhet i din beskrivning av ditt liv. Å ena sidan har du det just nu bra men å andra sidan svårt att vila i det. Din oro för framtiden upptar mycket av dina tankar och tycks invadera ditt nu. Det är alltid en existentiell utmaning att lyckas behålla styrfarten i tillvaron, trots att det finns mycket att oroa sig för. Varje fas av livet har sina källor till oro som måste bemästras.

Det är som det heter i den välbekanta sinnesrobönen: Giv mig sinnesro att försonas med det jag inte kan ändra, giv mig mod och styrka att ändra det jag kan och giv mig vishet att skilja det ena från det andra. Jag vet inte om du är troende, men för egen del tycker jag inte att man behöver vara det för att hämta kraft ur de där raderna. Du behöver reda ut vad som gäller ekonomiskt och ifråga om vård och sjukdomar för att stävja din oro så att du kan leva mer här och nu.

Du skriver att du inte vill ha några lyckopiller. Jag antar att du med det menar att du inte vill äta antidepressiva. Du behöver bemästra din oro, men det betyder inte att du måste göra det ensam. Det låter som att du skulle kunna dra nytta av en terapeutisk kontakt för att få hjälp med din ångest. Spontant tänkte jag på någon från Sankt Lukas-stiftelsen som finns på många ställen i landet. Deras terapeuter är vana att tala om livsfrågor.

NUVARANDE Jag är så orolig för framtiden att jag knappt kan njuta av nuet
NÄSTA Vill hon inte ha kontakt med mig?