Jag känner mig inte redo för att bli pensionär

FRÅGA Hur ska jag kunna behålla min självkänsla som en arbetslös som närmar sig pensionen, och klara av att vara den jag vill vara i relation till mina närmaste?

Jag är 61 år. För två år sedan blev jag uppsagd från mitt fasta jobb som jag haft i 20 år. Officiellt sett har jag varit arbetslös ett halvår.

För ett tag sedan fick jag en projektanställning som skulle vara i ett år. Jag var anställd av ett bemanningsföretag, men företaget som hyrde in mig sade upp mig i förtid. Det känns naturligtvis tråkigt och ledsamt, fast det inte var mitt drömjobb – det var

i alla fall ett jobb. ”Alla” säger att jag inte ska känna att jag gjorde fel. Rent faktamässigt inser jag det också, men känslan av att ha misslyckats har jag ändå: När jag äntligen fick ett jobb, gick det åt pipan. Hade jag fått fullfölja den, skulle jag vara bortåt 63 år då, mer okej ålder för att pensionera sig.

En del frågar mig varför jobb är så viktigt, andra tror att det enbart handlar om ekonomi. Alla är förstås olika, men jag behöver ha struktur på tillvaron, med rutiner, planer, dead-lines, samarbeten, allt det där som man får på köpet med ett jobb men som jag nu måste skaffa själv. Det är svårt att hålla självkänslan uppe, som att det är bästföredatum på mig. Ibland tänker jag att jag måste släppa taget, men tanken på att aldrig mer få ett jobb känns som att jag måste definiera om mig som person. Jag vill ju själv bestämma när jag går i pension. 

Min man fyller 65 år snart men har möjligheten att välja och kan fortfarande känna sig behövd. Vi har levt tillsammans i hela vårt vuxna liv, men det har alltid varit självklart att vi har haft olika jobb, delvis olika intressen och vänner. Och nu när vi båda blir pensionärer på heltid och hemma … Jag vill inte alltid enbart umgås med honom, jag vill stå på egna ben också. Nu saknar jag grunden för att forma mitt eget liv, min självkänsla hänger mycket på vad jag presterat
i jobbet. Jag läser mycket, tränar och försöker sätta upp en plan, men det är inte lätt. Jag är själv förvånad över mina funderingar.

Oönskad

PER Just nu befinner du dig i sårkanten mellan arbetslöshet och en annalkande pensionering, och båda verkar vara lika ovälkomna för dig. En stor del handlar om din senaste, avbrutna projektanställning, som du måste försöka lägga bakom dig. Det vore så synd om de sista åren av ditt långa arbetsliv ska behöva präglas av känslan av misslyckande. Jag skulle verkligen önska att du kunde sortera dina tankar kring det senaste jobbet så att efterbilden inte måste bli så entydigt negativ. Låt det inte skymma sikten för annat som är viktigare.

Ibland när vi talar om arbetslivet kan det låta som om det skulle finnas en motsättning mellan arbetsglädje och privata relationer. Jag tycker inte att man ska behöva ställa dem mot varandra. Jag tänker på Sigmund Freuds formulering: ”Lycka är förmågan att älska och att arbeta.” Du är inne på samma sak och upplever att du håller på att berövas den ena av de två hörnstenarna i livet. Du beskriver så bra hur arbetslivet ”gratis” givit struktur åt vardagen och att utan arbetet blir vi själva tvungna att ta fler initiativ för att skapa mening i tillvaron. Det kan vara tungt och kännas krystat i början. Och precis som du skriver så kommer du att behöva forma om din identitet nu. Mycket av ditt självförtroende har byggts på vad du åstadkommit på jobbet så nu har du blivit vilsen i fråga om vem du är. Men det du har gjort är inte bortkastat, utmaningen ligger i att ta med dig din erfarenhet in i nästa fas av livet. Det kanske kan hjälpa att tänka att du hämtar hem en del av de sidor hos dig själv som du använde på jobbet och i stället omsätter dem på andra sätt. 

Pensionärstillvaron kommer också att medföra att du och din man får mer tid tillsammans. Du har ingen lust att göra allt bara med honom, skriver du, men varför skulle det behöva bli så? I det här skedet av livet är det kanske extra viktigt att slå vakt om sina vänner. Båda skissar på något sorts plan och jag blir förstås nyfiken på i hur hög grad era planer sammanfaller. 

Övergångar mellan livets olika skeden är komplicerade och bjuder motstånd. Omorientering tar tid. Även om alla måste gå igenom samma faser så gör vi det var och en på vårt sätt. Jag tänker inte överösa dig med tips på pensionärsaktiviteter, för jag antar att du redan har koll på sådana.  

Jag har däremot två lästips som jag hoppas att du kan ha glädje av. Det ena är psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahls personliga betraktelse över vad hon kallar ”den tredje åldern” i boken med samma namn. Den andra är filosofen Wilhelm Schmids nyutkomna Konsten att bli gammal. Båda författarna är i sextioårsåldern när de skriver sina böcker och reflekterar utifrån sig själva såväl som sina yrken kring den motvilliga omställ-nings–process de befinner sig i.