Måste jag ta hand om mamma?

FRÅGA Blir så trött på mitt dåliga samvete för min gamla mamma. Måste man ha kontakt med sin mamma varje dag? Har flyttat ut på landet, och min mamma, snart 90 har fått – jag har skaffat – en lägenhet mitt över gatan där min sambo och jag har hus. Hon är skröplig men helt klar i huvudet.

Jag har skaffat henne hemtjänst, hemsjukvård, färdtjänst och flera praktiska saker som rullatorer både ute och inne och specialkuddar som hon kan sitta på med mera. Allt fungerar, alla som jobbar med mamma är jättegulliga. Och det bästa: mamma är nöjd.

Jag går över till henne två gånger per dag och då gnäller hon bara. Antingen är maten inte god, vattnet för kallt eller varmt, det luktar illa i trappen, solen skiner inte … Och där sitter jag och lyssnar och försöker fixa, som den duktiga flicka jag alltid varit. Talade om för henne att jag tycker gnället är jobbigt. Då blev hon alldeles tyst.

Är så oerhört trött på att ta hand om henne. Pappa dog för några år sedan och jag har funnits för dem båda länge. Mamma har alltid varit gnällig men då har pappa och jag stöttat varandra.

Mamma har alltid levt genom mig och jag har sett till att bo långt ifrån henne för att slippa undan. Tycker det är svårt, gränsande till äckligt, att hjälpa henne med klädsel, smörja in henne där det kliar. Vet att det härrör från när jag var nästan två år och blev sjuk och fick ligga på sjukhus i flera veckor. Då, tidigt 50-tal, fick föräldrar inte besöka sina barn men pappa lyckades krångla sig in till mig så honom kände jag igen när jag blev frisk. Jag tittade på mamma och frågade: ”Vem är den tanten?” Ett trauma för både mamma och mig som vi inte talat om mer än en gång.

När jag skriver detta ligger hon på sjukhus på grund av infektion. Jag känner mig ledig och försöker njuta av att hon är i goda händer och att jag inte behöver göra något för att få henne att må bra. Det gör Landstinget! Men det ständiga dåliga samvetet tär på mig och min egen tid som pensionär.

Orkar inte

PER Efter att ha lyckats skaffa dig respit genom att flytta så långt som möjligt är du nu fastlåst igen med en mamma du knappt står ut med, varken fysiskt eller psykiskt. 

På ett praktiskt plan tycker jag att du ska undersöka vad hemsjukvården kan hjälpa till med. Är det brist på resurser hos dem eller ditt eget dåliga samvete som gör att du ställer upp på mer än du vill? Fysisk omvårdnad kan vara mycket lättare för dem än för dig som dotter. Det är bättre att ransonera dina åtaganden så att du kommer ner till en nivå där du inte blir så känslomässigt belastad som du beskriver. Jag förstår om det är svårt att slå dövörat till när din mamma beklagar sig men kanske det fungerar att du själv tar över genom att förekomma henne med positiva samtalsämnen. Du vet ju att hon har det bra och får den hjälp hon behöver så vanan att gnälla behöver inte leda till reaktioner från din sida. Om du gör det milt men bestämt tycker jag att du kan fortsätta vara tydlig med att du inte orkar höra på gnället. Din mamma blir ju inte gladare av gnäll heller. 

På ett djupare plan behöver du nog ta itu med dina starka och blandade känslor för din mamma. Om de inte hade varit blandade hade du förmodligen mer obekymrat kunnat fortsätta hålla distansen. Du tar upp det som hände efter din sjukhusvistelse när du var två år som en orsak. Jag har svårt att tänka mig att det är en avgörande nyckel: ni har haft många år på er att fastna i ett mönster som du inte mår bra av. 

Det är förmodligen för sent att prata ut om det här med din mamma men jag tror att du kan finna lättnad i att tala med någon annan. Det ska vara någon som orkar ta in hur tungt detta är för dig och som du kan reflektera tillsammans med för att hitta en rimlig grad av rörelsefrihet gentemot din mamma under hennes sista år.