Min man har blivit så sur och bitter

FRÅGA Min man sedan decennier har blivit så förändrad, sur och bitter. Jag stör mig på att han inte får något ur händerna. Exempelvis har vi en divan stående på högkant i vardagsrummet sedan i våras. Den ska till återvinningscentralen eller säljas på Blocket. Min man skulle författa texten och den lär vara färdig, men han kommer inte till skott med att lägga ut annonsen. Likaså ett matsalsbord som sedan januari står på väg ner till källaren och en hel del annat som ska till återvinningen. Tyvärr har jag inget körkort, annars hade jag fixat det själv. Det är jag som alltid ser till att vi kommer i väg och träffar våra barnbarn en gång i månaden.

Min man har besvär av artros i sina höfter men vägrar operera sig, och på sistone har han haft för högt blodtryck. Det är bara krämpor, säger han fast han inte kan gå särskilt långa sträckor och har ont. Jag har föreslagit artrosskola men det avfärdar han som ”fjant”.

Hans fullständiga brist på initiativ tar snart knäcken på mig. Han kommer hem efter sex på dagarna, vi äter någonting, sen ligger han i soffan, ser lite på tv, paddan på magen och så somnar han. Själv går jag och tränar ett par tre gånger i veckan, träffar väninnor, går på bio. Det händer att han följer med på bio.

Hur tacklar jag det här? Är han deprimerad? Ålderskris? Han blir snart pensionär.

Frustrerad fru

 

PER Din beskrivning av hur möbler och sopor tornar upp sig i ert hem illustrerar verkligen det trista dödläge som du och din man har hamnat i. Du skriver att du inte känner igen honom och det tolkar jag som att han varit mer engagerad och handlingskraftig tidigare. Jag kan inte svara på om han är deprimerad, men tydligen har han förändrats på ett sätt som oroar dig. 

Jag kan tänka mig att artrosen och hans andra kroppsliga besvär drar sitt strå till stacken när det gäller hans oföretagsamhet ifråga om själva möbelflyttandet. Å ena sidan kan han skylla på dem, å andra sidan viftar han bort dem. Resultatet blir att ingenting händer. 

Din mans initiativlöshet är provocerande på andra plan än det praktiska. Det är begripligt om du utöver frustrationen kan känna dig ensam när din man inte längre gör några aktiva avtryck i ert gemensamma liv. 

Du kan ha rätt i att han står på tröskeln till en ny fas i livet nu och är ovillig att acceptera sina besvär (som delvis har med ålder att göra). Men det är svårt att ändra någon som inte ens går med på att problemet finns. Det kan bli en lång process. Under tiden gäller det att inte hamna i fler vardagsförtretligheter än nödvändigt. Jag kan förstå om du protesterar mot hans oföretagsamhet genom att inte agera själv. Men kanske du trots allt ska ringa en vän med körkort och se till att få i väg skräpet till återvinningen och hugga tag i ena änden av bordet som ska ner i källaren? Ingenting blir ju bättre av alla grejer som irriterar dig. När de inte längre skymmer sikten kanske du kan ta itu med annat.