En läsare skriver till vår relationsexpert Per Naroskin och är ledsen för att hennes man umgås så mycket med sin exfru och gamla familj. Här kan du läsa hela Pers svar, hämtat ur senaste numret av M-magasin.

FRÅGA Jag lever med en man som har vuxna barn från en tidigare relation. Har en fråga apropå det. Hur ska man agera när den ”gamla” familjen träffas hos ena dottern (som är ensamstående med en tio månaders bebis i ett stort gammalt hus som behöver en del översyn – det blir pappans ansvar) och de delar ”bekymmer om respektive partner” när de ses. De pratar alltså om hennes exman, och om mig. Jag får följa med ibland, men inte alltid – ibland vill min man och hans dotter vara själva. Hon, dottern, är 42 år. Mannen värnar dessutom mycket om sin exfru (som har fått parkinson och har hjärtbesvär). De här träffarna sker ofta över flera dygn, och på helger. Jag, som är min mans partner, lämnas då ensam.
Ensam

PER NAROSKIN Att din partner har ett bra och nära förhållande med sin ”gamla” familj, tycker jag inte i sig behöver var något negativt. Egentligen är det inte heller konstigt att han och dottern kan vilja vara ensamma, även om hon är vuxen. Det är när man lägger ihop det du beskriver som det blir begripligt att du känner dig exkluderad. När det gäller hans förra fru kan det vara känslomässigt komplicerat, eftersom hon är sjuk. Samtidigt som man tycker synd om personen så kan man ändå känna sig svartsjuk (i vid bemärkelse) och förebrå sig för det. Det blir många blandade känslor att hantera.

Det låter som att du helst skulle vilja följa med varje gång, men bara får det ibland. Har du någon eller några som på sätt och vis skulle kunna balansera din mans engagemang i sin gamla familj? Och i så fall, på vilket sätt är din man inkluderad i det umgänget? Är det han som berättat för dig att de pratar om ”bekymmer om respektive partner”? Eller är det något du själv oroar dig för att de gör när de är förtroliga? Om det är han som berättat så undrar jag förstås om han pratar med dig också. Jag hör inte till dem som tycker att det är bristande lojalitet att prata med någon utomstående om svårigheter som kan uppstå i alla förhållanden. Däremot tycker jag att det är viktigt att den man talar med är just utomstående. Det är inte alltid lyckat att det är någon i familjen. Om det är med sin dotter din man har den förtroligheten så kan det inverka negativt på era möjlig-heter att umgås naturligt.

I första hand ska ni förstås tala med varandra. Har du kunnat förmedla din oro och ensamhetskänsla till honom? Jag tror att det vore bra om din man och du själva kunde diskutera det här, i något obelastat läge. Utan att ha något facit för vad som är rätt eller fel, utan snarare för att pejla hur ni kan hitta umgängesformer som båda kan acceptera.