"Min mormor är inte så pigg längre, har legat på sjukhus ett tag, men hennes man hjälper inte alls till hemma – han packar inte ens sin egen matsäck!" Vår relationsexpert Per Naroskin får ett brev från en frustrerad kvinna.

FRÅGA Jag är en yngre person som undrar hur jag ska hantera min mormors man! Jag känner ibland att han inte hjälper min mormor tillräckligt hemma, hon är sjuk och har varit väldigt dålig en lång tid och legat på sjukhus några gånger under de senaste åren. Hon har alltid varit väldigt pigg och alert men nu märker man att hon inte riktigt orkar lika mycket längre som till exempel städ, promenader och så vidare. Så fort man ens nämner något till honom om att hjälpa till så går han in i ”attackläge” mot oss anhöriga, jag vill ju att min mormor ska må bra och att hon inte ska känna att hon behöver göra allt, som till exempel att packa hans matsäck! Karln är ju vuxen och borde klara detta själv, hur kan jag eller min familj få honom att hjälpa till lite mer utan att han går till attack?
Undrande barnbarn

PER NAROSKIN Om din mormor är sjuk skulle hon antagligen kunna få hjälp av hemtjänsten men man skulle förstås ändå önska att din mormors man själv fattade att han borde ta en ökad del av ansvaret hemma när din mormor inte orkar. Eftersom han tydligen inte gör det, känner du och din familj er manade att försöka påverka honom. Även om det grundar sig i omtanke om er mormor så är det (som ni har märkt) sällan enkelt att ge sig in i och ha synpunkter på rollfördelningen i ett förhållande. Har ni pratat med mormor om saken? Har hon uttryckt att hon vill ha mer hjälp av sin man?  Det kan finnas ett motstånd hos dem båda att tillstå att hon har blivit tröttare och skröpligare. Hon vill kanske att allt ska vara som det brukar, och hjälpa till med matsäcken för att känna sig delaktig i hans utflykter. Verkar de ha det bra tillsammans på andra sätt? Är han snäll mot henne, tycker du? Hur tar sig hans  “attackläge” uttryck? Aktiveras det bara av just det där med att han borde hjälpa till hemma eller har han en höjd beredskap att känna sig kritiserad av er på andra områden också? Hur länge har de varit ett par? Tycker du bra om honom i övrigt? Jag kan ju inte veta, men jag tycker mig ana en inte helt friktionsfri kontakt mellan er anhöriga och honom. Om det är så att han ser er som en grupp så tror jag det är bra att välja ut någon som tar upp saken. Vem av er barn och barnbarn skulle ha lättast att vinna hans förtroende? Kan en framkomlig väg vara att bara den personen pratar med honom om den här, uppenbart känsliga, saken?