Har jag ”mammat” ett barn mindre än de andra?

FRÅGA Hörde begreppet ”att mamma” sina barn på radion. Det var kloka Malena Ivarsson som sade att om man ”mammat” sina barn, har de en inre mamma i sig som vägleder dem rätt i livet, en inre röst att lita på. Jag tycker nog att jag ”mammat” alla mina barn, men ett av dem har svårt att hitta mening och riktning i sitt liv.

Är det vi föräldrar som gjort fel, eller kan det vara så att en del barn är svårare än andra? Det låter ofta så enkelt när kända mammor ska prata om barnuppfostran, typ ”så gjorde jag och det funkar”.
Vad lägger du i begreppet ”att mamma”?
Finns ”good enough”?

Mamma

PER Har inte hört uttrycket ”att mamma” förut, men förstår förstås innebörden. Det handlar om relationer i barndomen som bidrar till att bygga upp en inre värld präglad av tillit. En trygg inre röst kan också vara en kör av många betydelsefulla röster: en mormor, en pappa, en farfar, en kusin, en lärare. Lite av varje och mycket som påminner om vad alla de trygga förebilderna förmedlat tillsammans.

Jag tror absolut att det är meningsfullt att prata om ”good enough”. Uttrycket myntades av den brittiske psykoanalytikern Donald Winnicott och betyder att det varken finns eller behövs något perfekt föräldraskap. Jag brukar tänka att vi som föräldrar får nöja oss med att ha styrfart i stället för full kontroll över allt våra barn gör och som kan drabba dem. Och att vara lyhörda för att deras behov förändras under hela livet, precis som våra egna. Syskon är olika, och det präglar också vårt förhållande till dem. Vill man spetsa till det kan man säga att inte ens helsyskon har samma föräldrar.

Vi har nog i själva verket betydligt mindre inflytande över våra barns utveckling än vad vi tror. Såväl genetik som kompisar, flick- och pojkvänner och andra i omgivningen förefaller ha en större betydelse. Det betyder inte att vi inte kan påverka, underlätta eller försvåra våra barns uppväxt. Bara lite mindre än vad vi kanske brukar tro. Det är på ett sätt skrämmande, förstås, att vi inte kan skydda dem från motgångar och besvikelser. Och samtidigt smyger sig en liten lättnad in i det att vi inte heller kan hållas ansvariga för allt. Vi kan bara göra vårt bästa för att rusta dem för livet.

NUVARANDE Har jag ”mammat” ett barn mindre än de andra?
NÄSTA Hur ska jag kunna njuta av Nice igen, med honom?