Hur ska jag försonas med mina livsval?

FRÅGA Jag lever sedan länge, snart 40 år, tillsammans med en man, vi har två barn tillsammans som nu är vuxna. Ganska tidigt i vårt gemensamma liv blev uppdelningen tydlig. Jag tog huvudansvar för barn och hem, och min man utvecklade en hel del egna intressen, såsom golf och annan sport. Och satsade på karriären. Det har för övrigt inte intresserat mig, och det är nu alldeles för sent att börja.

Jag tänkte inte så mycket på det under åren, även om mina vänner ibland kunde påpeka att han inte var så aktiv när det kom till barn och hem, men dels var det andra tider då, dels fann jag mig – rent av trivdes jag – i situationen.

När barnen nu har flyttat blir det tydligare för mig hur ”orättvist” vårt liv faktiskt har varit. Dels har jag försakat min karriär, vilket gör att jag är beroende av min man ekonomiskt. Dels tycker jag att jag har fått ett uppvaknande i samtiden, och inser hur ojämställt liv vi har levt. Jag kan inte heller säga att jag har ”vunnit” barnen, för de har en väldigt bra relation med sin pappa.

Jag har inte så många tankar kring att jag ångrar de val jag har gjort i livet, däremot funderar jag över hur mitt liv hade kunnat gestalta sig om vi levt under mer jämställda förhållanden.

Idag kan även barnen säga att de tycker att jag har stått tillbaka alltför mycket, och att deras pappa fått ut så mycket mer av livet.

Det som jag tycker är svårt, när jag nu befinner mig i en fas där jag närmar mig pensionen, är egentligen inte de ekonomiska bitarna, utan de mer existentiella.

Jag känner inte ilska mot min man, men ibland tänker jag att även han borde ha hjälpt mig att få ett större liv. Att det möjligen kunde ingå som en del av en relation, att man är två om att ge varandra utrymme.

När jag ser tillbaka upplever jag att han har tagit för sig, både plats, resurser, utrymme. Och att jag hållit rent, snyggt och ordning kring barnen.

Ja, hur närmar man sig dessa frågor som egentligen inte har något svar? Hur försonas man med val man har gjort, och undviker att bli bitter?

Jag tror inte skilsmässa är utvägen för oss. Vi har ett bra liv tillsammans, men jag upplever dock att det bygger på en gammal och kanske inte så bra maktbalans.
Vivianne

PER Jag förstår att det kan vara smärtsamt att se tillbaka på ditt äktenskap när du får syn på obalansen i det. Samtidigt kan det vara nödvändigt att göra ett slags utvärdering av livet som du nu gör. Det krävs mod att på allvar våga skärskåda sitt liv och det modet är en av de viktigaste motkrafterna för att inte förstenas av bitterhet. Det är också en förutsättning för att kunna inventera hur du ska använda framtiden för att hitta en bättre balans mellan dina egna och andras (läs: din mans) intressen.

Det finns några motsägelsefullheter i ditt brev (som det gör för oss alla när vi, i ljuset av samtidens värderingar, tittar bakåt och försöker förstå hur livet blivit som det blev). Du menar att det mest handlar om det existentiella men samtidigt skriver du att du inte har så många tankar kring de val du gjort i livet. Jag tror att du måste fundera även över dem, och på vilket sätt du själv bidragit till att det blivit så här. Uppdelningen er emellan har skett utan att ni diskuterat och gjort gemensamma val. Du säger att du inte varit intresserad av att själv göra karriär, men lite senare i ditt brev beklagar du att du försummat din karriär och upplever det som en orättvisa.

Dina barn har varit vuxna i många år, men du har fortsatt att sköta markservicen. Hur kommer det sig att det fortsatt så? Hur har dina behov och önskningar sett ut? Kanske kändes det inte så angeläget att formulera dem då, men desto viktigare nu. Vad vill du använda din tid till framöver, utifrån en rättvisare fördelning? Det måste du fundera över och sedan berätta för din man så att det inte fortsätter på samma sätt, att du väntat och anpassat dig efter hans aktiviteter. Han har förmodligen inte heller reflekterat över detta utan tagit dina insatser för givna. Kanske han faktiskt kan dela din syn på saken när ni talar om det som varit och hur ni ska göra framöver.

NUVARANDE Hur ska jag försonas med mina livsval?
NÄSTA Amelia Adamo: – Boken har gett min mamma nytt liv