Hur ska min väns barn bli vuxna på riktigt?

FRÅGA Jag har en vän som har sina två barn boende hemma. De är 23 och 26 år. Min vän skilde sig från pappan för länge sedan och nu är han död sedan ett par år tillbaka, lämnade inget arv efter sig.

Inget av barnen betalar hemma fastän hon krävt 2 000 kronor i månaden av dem. Sonen jobbar, och dottern har inte gjort något senaste året förutom att rycka in på bekantas arbetsplatser då och då. De städar inte ens sina egna rum, slänger blöta handdukar och underkläder på golvet och låter det ligga. Frukostmaten plockas inte undan så den kan vara förstörd när hon kommer hem från jobbet.

Det är bara några exempel, men helt klart är att deras livsstil inte har ändrats fast de blivit vuxna. Min vän säger själv att det är som en svinstia. Hon ber, skäller, gråter, hotar … inget hjälper. Hon har sagt till dem att de får se till att leta efter egna boenden. De säger att det inte finns några och att de inte har råd. Deras pengar går till dyra caffelatte på stan och nöjen. Ska hon bli tvungen att sälja sitt hus för att ”bli av” med dem? Jag förstår inte hur det kunnat bli så här. Kan det vara en reaktion på att deras pappa är död? Vad ska hon ta sig till?

Marianne

PER Jag förstår att du värnar om din vän, men min undran är om hon upplever situationen hemma på samma sätt som du. Saker och ting kan se annorlunda ut från insidan än utsidan. Din vän kanske inte bara är trött på sina ungar, utan samtidigt är tveksam till att leva ensam utan dem.

Det är lättare än vad man kan tro att fastna i oönskade relationsmönster av gammal vana och trygghet. För de flesta föräldrar är det en hög tröskel att kasta ut sina barn. Även om det vore det bästa även för dem att få ta ansvar för sina egna boenden. Det låter inte bara jobbigt utan även sorgligt att barnen inte själva förmår att ta sig ut i vuxenlivet.

Du skriver att din vän ”krävt” att hennes barn ska betala 2 000 kronor i månaden. Det är svårt att kräva något när hon inte har så mycket att sätta emot ifall de struntar i hennes krav. Om hon skulle kunna tänka sig att byta sitt boende mot ett mindre skulle det kanske fungera som en väckarklocka för barnen.

Just detta att du har ett utifrånperspektiv är något som skulle kunna vara till hjälp. Nu vet jag ju inte hur väl du känner hennes barn men det är stor skillnad på en mamma som i vanmakt tjatar på sina barn – och en utomstående vuxen som talar om hur hon ser på situationen.

Tror du att du och din vän skulle kunna hitta ett sammanhang för dig att prata med hennes barn? Skulle du orka med att vara den som kommer med obekväma åsikter? Om inte så kanske det kan vara värt att försöka finna någon professionell person som skulle kunna axla den rollen.

NUVARANDE Hur ska min väns barn bli vuxna på riktigt?
NÄSTA Är det löjligt när en man 70+ friar?