Känner jag ens min man – efter 30 år?

FRÅGA Egentligen är jag osäker på om jag skulle skriva detta brev, jag har det ju rätt bra, så det känns lite pinsamt. Känns som att jag haft tur
i livet, levt utan större problem. Och har en man som jag alltid haft det jättebra med. Vi har levt ihop sedan vi var under 20 år, nu är vi i 50-årsåldern.

Vi fick en dotter, tidigt, faktiskt innan vi blev ihop kan man säga. Kanske hade jag velat ha fler barn? Är nog rätt nöjd, samtidigt som jag älskar barn och är gudmor åt två barn. Världens bästa brukar de säga.

Min man är älskvärd, snäll och omtänksam. Vi har ett stort umgänge eftersom min man är oerhört social, alla älskar honom. Senaste åren har jag oftast stannat hemma när vi blir bjudna på tillställningar, även om det kan kännas lite fel och ensamt. Jag känner mig inte så social, blir ofta tyst. Han har det alltid trevligt med alla. Vi löste det ett tag så att jag gick hem före honom. Det kändes lite konstigt för mig,  inte för honom. Varför är han alltid så glad och jag ledsen?

Han är snäll och omtänksam, men ändå saknas något. Jag vet inte vad. Jag får fula tankar om att han inte älskar mig, att han kanske aldrig gjort det, att vi fick barn av en slump, att han aldrig velat vara riktigt nära mig. Jag är inte svartsjuk, kan inte föreställa mig honom otrogen. Känner jag ens min man?

Jag får sådana skuldkänslor när jag sitter med dessa funderingar. Nu ångrar jag att jag överhuvudtaget skriver detta brev, men kanske ändå bra på något sätt.

Annika

PER Du pendlar mellan att tycka att allt är bra och att ha de obekväma tankarna på att du kanske skulle velat att det vore annorlunda. Å ena sidan är du nöjd med att ha din dotter, å andra sidan undrar du om du hade velat ha fler barn. Å ena sidan trivs du bättre hemma, å andra sidan känner du dig ensam då. Ni har varit ett par sedan ni var mycket unga, och det vore konstigt om ni inte under de här åren utvecklats på olika sätt. Kanhända var ni olika redan från början och kanske du drogs till din man just för att han hade en så utåtriktad personlighet. Med tiden har olikheterna mellan er ökat och det finns ett stråk av avund i dina känslor kring den självklarhet med vilken han umgås med andra. Jag förstår att du fortfarande ser hans egenskaper som en tillgång. Men samtidigt jämför du med dig själv och kontrasten känns smärtsam eftersom du inte vill vara en negativ och missunnsam person. Din känsla av att något saknas får mig att undra hur mycket tid ni tillbringar på tu man hand. Har ni då lika trevligt som han har med vännerna?

Nu verkar ditt fokus ligga på skillnaderna mellan dig och din man; de frågor du ställer dig handlar mer om honom än dig själv. Jag tycker att det är bra att du bestämde dig för att skriva, för jag tror att det är viktigt att du börjar formulera dina egna behov tydligare. Din osäkerhet kring vad du vill och känner återspeglar sig i inramningen till ditt brev. Du var tveksam till att skriva det men vill ändå förstå vad som händer, även om dina tankar ger dig skuldkänslor. Jag är oklar över hur du mår i övrigt och hur länge det har känts på det här viset, men när jag läser ditt brev en andra gång, får jag intrycket att du kan vara deprimerad. Skuldkänslorna, självkritiken, ledsenheten, misstankarna om att hela ert förhållande skulle vara ett misstag, kan vara tecken på en depression. Jag tror att du skulle behöva gå och prata med någon för att ta reda på reda på den saken. Det kan behövas för att du ska kunna reda ut dina tankar och känslor framöver på ett konstruktivt vis.

NUVARANDE Känner jag ens min man – efter 30 år?
NÄSTA Hur ska jag lära mig älska min gamla kropp?