Ska jag ge min son brevet om vad jag känner?

FRÅGA Snart kommer den här sorgliga tiden på året, med födelsedagar och helger – i alla fall om man har en svärdotter som inte tycker om en och gör allt hon kan för att utesluta mig från min sons och mina barnbarns liv. Vi har genom tiderna frågat om vi fått komma och uppvakta, eller om vi kunnat komma när det är något julspel eller körsång i kyrkan. Eller någon annan gång, som gymnastikuppvisning. Det är mycket sällan, för länge sedan, som det har passat. Jul har ju sällan eller aldrig varit aktuellt. Fått svävande svar, eller inget svar alls.

Jag har skrivit ett brev till min son, för min egen skull, där jag berättar precis vad jag känner, men jag har aldrig visat honom det. Du får läsa det, och du är den enda som fått göra det.

Min son och jag har ett så gott förhållande som man kan ha i vår situation. Han kommer till mig/oss ganska ofta med barnen. De börjar bli så stora att de undrar över mammans beteende.

Ett barnbarn, nu tonåring, har berättat för mig att de hemma aldrig pratar om ”någonting”. Som att mamman tog barnen med sig och flyttade hemifrån ett par veckor. För att sedan återvända, som om inget hänt. Detta, eller något annat problem, vår relation till exempel, nämns aldrig efteråt. ”Det är som om det aldrig har hänt”, säger mitt barnbarn.

Finns det något att göra åt situationen, något jag kan göra? Ska jag ge brevet till min son, eller strör jag bara salt i såren?
Elena

PER Tack för förtroendet att få läsa brevet du skrivit, men inte skickat, till din son.

Att skriva ett brev kan vara bra på många sätt. Dels får man själv möjlighet att tänka över sina formuleringar, dels kan din son välja när han vill ta del av innehållet. Eftertanke hos båda gör att brev kan ta upp komplicerade och känsliga frågor på ett sätt som kan vara omöjligt i direkta samtal.

Eftersom du inte vill att brevet ska publiceras beskriver jag i stället olika inslag i det och mina tankar kring dem. Du tar upp en lång rad exempel på när din sons fru betett sig antingen direkt otrevligt mot dig eller bara konstigt (och inte så sällan bägge delarna samtidigt). Jag kan verkligen förstå att det känns viktigt att skriva ner det men jag har svårare att se det konstruktiva i att skicka den långa uppräkningen till honom. Han känner ju till det mesta av det och han tycks ju i princip redan ha gett dig rätt när det gäller dina tankar om henne. Kan det vara en tröst, trots allt, att barnbarnen blir större och kan bilda sig egna uppfattningar? Kanske är det dags att ge upp förhoppningen om att kunna påverka din svärdotter och att få henne mer positivt inställd till dig och din man.

Pröva hur det skulle kännas och om du kan stå ut med den tanken. Det skulle kanske kunna gå att hitta de förklaringar till hennes avoghet som du själv sökt i många år. Men så länge hon själv inte medverkar i att försöka förstå kan det bara bli spekulationer. Jag befarar att det slukar för mycket av din energi.

Det verkar inte finnas något som helst intresse från hennes sida att förbättra relationen och därför tycker jag det vore bättre om du i stället fokuserar på din son och dina barnbarn. Fortsätt försöka hitta konstruktiva förslag på hur du och din man kan fortsätta umgås med barn och barnbarn, trots svärdottern.