Varför är det bara jag som väjer på gatan

FRÅGA Det här är kanske en knäpp fråga. Jag har upptäckt att jag är en väjare, och detta har blivit ett bekymmer för mig som gör att jag inte längre kan slappna av när jag går på stan. I alla år, och de är många nu, har jag hållit mig till trafikregler.

Så när jag går på trottoaren håller jag mig till höger och har pejl på mina medpassagerare på livets stig. Hur jag än går så är det som att jag inte syns och måste vara den som tar ett steg åt sidan för att ge plats åt en, ibland flera i bredd, som tydligt visar att de inte ämnar flytta sig. ”Gatan är vår”, säger de med sitt kroppsspråk.

Så här var det aldrig förr, men nu tänker jag på det jämt när jag går på stan. Beror det på att jag är äldre, att jag går långsamt eller att jag rentav ger ett undergivet intryck? Vad tycker du att jag ska ha för strategi?

Väjaren

PER Utöver den konkreta situationen så finns det en viktig symbolisk underton i din beskrivning. ”Väjare” är ett bra uttryck som väcker många associationer, tycker jag.

Jag tänker på din fundering kring ökad ålder och lägre hastighet i ett samhälle med allt högre tempo och kanske mindre utrymme för hänsyn.

Om du läst annat jag skrivit så vet du att jag ofta återkommer till min favoritmetafor; att ha styrfart. Det är den lägsta nödvändiga hastighet i förhållande till omgivningen som vi behöver för att sätta oss i rörelse mot önskade mål. Om alla nöjde sig med att ha styrfart på livets trottoarer skulle trafiken flyta mycket smidigare. Tyvärr är det många som håller maxfart i stället och deras hänsynslöshet får oss andra att tappa styrfarten.

Sedan kommer jag att tänka på en mycket egensinnig vän jag hade i gymnasiet. Jag vet inte alls om det är till någon hjälp för dig men jag berättar om honom i alla fall.

Han hade utvecklat en egen teknik just för att slippa väja! Han undvek systematiskt att möta andras blickar. Det räcker ju med bråkdelar av sekunder för att kolla av varandra och undvika kollision. Den som har högst fart och störst självförtroende tvingar då den andra att väja. Om de inte får ögonkontakt så kan de inte vara säkra på att du kommer att vika undan. Det fungerar förstås att hela tiden titta ner i gatan, men det kan ge ett undergivet intryck. Jag tycker att du ska göra som min vän och i stället sträcka på nacken och rikta din blick mot en punkt ovanför och bortom de mötandes huvuden. Det är lite kaxigare och det låter andra förstå att du har ett mål – utan att avslöja vilket det är!

Eftersom du i grunden verkar vara en hänsynsfull person kommer du ändå att ha tillräcklig koll för att undvika att uppträda burdust. En och annan kollision kommer det säkert att bli, men det kan det kanske vara värt.