Varför har jag så svårt att bli kär?

FRÅGA Är konsten att bli förälskad en förmåga? En del av mina väninnor blir förälskade hela tiden. Mister de en står det tusen åter medan jag nog bara varit förälskad en handfull gånger.

Och jag har upplevt stor kärlek, det är inte det, men nu känner jag mig som stängd. Nu när jag kommit upp i en ansenlig ålder och summerar mitt liv skulle jag verkligen vilja bli förälskad en gång till.

Min fråga är om man kan träna sig på att lättare bli förälskad. Jag har frågat mina väninnor som säger att det bara sker. Ett ögonkast blir till en fjäril i magen. Vad säger du? Vad är det som bromsar en från att vara öppen för förälskelse och inte ha förmåga till fjärilsfladder?

Kerstin

PER Jag har inga direkta svar på dina frågor. I stället tänkte jag dela några tankar om förälskelser med dig och hoppas att du kan ha användning av resonemanget.

Mycket kan sägas och mycket har sagts om förälskelser. Jag tror att vi också vill att det ska vara något hemligt, ett exklusivt undantagstillstånd, som inte låter sig styras. I vår kultur är förälskelser något eftersträvansvärt och ljuvt i ett rosa skimmer.

Vad som glöms bort i den sortens beskrivningar är att förälskelser också är skrämmande. Att bli förälskad är att ta risken att rucka hela sin tillvaro. När du är förälskad ger du dig hän och riskerar att bli sårad och avvisad av någon i vars händer du lagt hela din självkänsla. Därför vore det konstigt om inte längtan efter förälskelsen ackompanjerades av rädslan för att verkligen bli det. Vi älskar att tänka att förälskelsen drabbar oss, som en naturkraft, och därför kan vi inte värja oss och inte heller hållas ansvariga för vad vi gör när förälskelsen tar oss i anspråk.

Men krasst talat så kan vi förstås bromsa och stänga av i ett tidigt skede för att hindra förälskelsen att slå ut i full blom. Det gäller även den som på ett plan gärna skulle vilja bli förälskad men som på ett annat plan inte vill eller inte vågar. Förälskelse innebär som sagt att våga förlora fotfästet och att låta sig falla. Det är svårt att bestämma sig för att göra, lite som att kommendera sig själv att bli mer spontan. Vi försöker nog in i det längsta att ha kontroll över omständigheterna.

Det är svårt att framkalla en förälskelse bara för att du skulle vilja det. Genom livet har de flesta av oss kommit nära personer som det verkat så helt rätt att bli förälskade i men utan att det där ”fjärilsfladdret” infunnit sig. Det är som om förälskelsen behöver mobilisera krafter bortom viljan och de rationella argumenten för att få luft under vingarna.

Det är viktigt att komma ihåg att förälskelser kan se väldigt olika ut för olika människor och för en och samma person i olika faser av livet. Det handlar inte om att förälskelsen är större eller mindre. Förälskelsen bottnar i vår romantiska längtan efter livsavgörande möten, i drömmen om att det någonstans där ute ska finnas någon som passar oss perfekt, som hand i handske.

När vi är unga har vi en så stark drivkraft att hitta vår själsfrände, vår andra hälft. Vi är ännu så formbara och så övertygade om att vi behöver en annan människa för att få ett rikt och helt liv. Ju starkare den längtan är, desto mer beredda blir vi att ta risker.

För den som är äldre och kanske hunnit med flera långa relationer är det behovet kanhända inte lika starkt: Att möta den rätta är inte längre det enda sättet att bli den man är ämnad att vara. Du kan ha hunnit förverkliga dig själv på många andra sätt och det har kanske gjort dig trögare i starten.

Möjligtvis kan du öka din beredskap genom att vara öppen för att förälskelser senare i livet är annorlunda och inte nödvändigtvis lika himlastormande som de kanske var förr. På sätt och vis handlar det om att ställa dörren på glänt för personer och egenskaper som du kanske tidigare inte skulle reagerat på. Jag brukar tänka att det inte finns någon där ute som passar oss perfekt, som en handske, men att det finns väldigt många vantar.