Varför känner vi oss låsta trots att barnen är vuxna?

FRÅGA När mina tre barn var små jobbade jag jämt. De hade barnvakter, barnflicka och var långa dagar hos dagmamma och sedan på fritids. Efter skilsmässa har jag varit särbo med en annan man, också han skild och med två barn. (Vi har aldrig levt tillsammans men umgåtts mycket och firat semestrar, helger och högtider ihop.)

Nu har alla barn utom ett flyttat hemifrån och egentligen kan vi efter alla dessa år ha tid till oss, och inte tänka så mycket på barnen. Problemet är att vi ”växlat upp” när det kommer till curlandet. Helgerna är fyllda av: skjutsa, låna ut bil, flytta, sätta upp bokhyllor, stötta ekonomiskt, fixa middagar och arrangera för gemensamma aktiviteter.

Vi älskar våra barn, men pratar ofta om att vi båda har dåligt samvete på lite olika sätt, för våra skilsmässor för många år sedan. Vi tänker på något sätt att vi ska ”betala tillbaka” nu när vi har tid och råd.

Men samtidigt känner vi oss mer uppsnärjda än någonsin tidigare. Och vårt eget liv krymper. Visst kan vi prata med barnen, och framför allt säga nej. Men ibland tänker jag också att det finns ett värde i det vi gör. Att man kanske helt enkelt inte kan förvänta sig så mycket egentid ens när barnen är vuxna. Men vi känner oss båda, på lite olika sätt, mer låsta än vad vi skulle behöva vara. Är detta något du känner igen?

Älskar jobbet

PER När jag läser ditt brev kommer jag att tänka på det där uttrycket ”balans i livet”. Jag brukar inte använda mig av det så ofta, för att det har blivit slitet och väl oftast går ut på att vi ska eftersträva att få balans mellan arbete och privatliv. Men när jag läser ditt brev ser jag det på ett lite nytt sätt. Livet tillsammans med andra innebär att oupphörligt försöka hitta balansen mellan våra egna behov och deras. Det gäller alla relationer, men i förhållande till våra barn blir det extra tydligt.

När de är små är de helt utlämnade och prisgivna åt vår förmåga att förstå och sätta deras behov i främsta rummet. För det mesta upplever vi inte någon motsättning mellan deras välmående och vårt eget, tvärtom. Men det där ändrar sig med tiden. Det är en ständigt pågående anpassning för att tillgodose alla parters behov av samhörighet och frihet, till exempel. Så fort vi tror oss ha funnit en balans som fungerar så ruckas den av ändrade omständigheter och varje tillfällig lösning har sina för- och nackdelar. I ditt brev beskriver du så bra hur svårt det är att få ihop den ekvationen. Självfallet finns det ett värde i att kunna hjälpa sina barn. De föräldrar som inte kan eller får vara involverade i sina vuxna barns vardag sörjer det. Och när ni är gamla kommer ni att behöva deras hjälp i större utsträckning.

Det som däremot inte är bra är skuldkänslorna över era respektive skilsmässor. Som jag ser det finns det inte något konstruktivt med dem: skuldkänslor är sällan ett lyckat motiv för att ställa upp. Utan att egentligen veta särskilt mycket kring omständigheterna vågar jag ändå uppmuntra er att försöka strunta
i det gamla dåliga samvetet. Om ni kan pröva att sätta skuldkänslorna inom parentes så tror jag att ni lättare kommer att kunna balansera era insatser. Då ökar chansen att umgänget kommer att styras mer av lust och mindre av plikt.

NUVARANDE Varför känner vi oss låsta trots att barnen är vuxna?
NÄSTA Hur undviker jag att bli en service­maskin i jul?