Ska sonen vara sur i jul också?

FRÅGA Jag fasar för julen och att behöva utsättas för ett av mina barns problem med humöret. Han kan bli sur för minsta lilla, om någon säger fel ord eller gör något som han ogillar. Och det kan sitta i i dagar. Då pratar han knappt med någon utan sitter för sig själv och surar.

Detta beteende är mycket jobbigt för hans familj och främst då för barnen. Den äldsta dottern är blyg och har dåligt självförtroende och jag funderar på om det kan ha att göra med pappans humör.

Sonen är omtyckt på jobbet och är väldigt trevlig frånsett dessa perioder av surande. Därför märks det väldigt väl när något inte passar honom.

I somras var jag, min man och sonen med familj och hälsade på vår dotter/hans syster med familj i deras sommarhus. Då hade något gått snett för sonen och humöret var uruselt redan vid ankomsten. Detta varade hela veckan. Han pratade knappt med någon, svarade grinigt och brydde sig överhuvudtaget inte om någon. Beteendet förstörde vistelsen mer eller mindre för oss alla. Det var inte första gången.

Sonen är veckopendlare och hans fam-
ilj verkar tycka att det är skönt, eftersom de när han är borta inte behöver tänka på vad  de säger och gör.

Han har haft sömnproblem och fått medicin, lyckopiller, utskrivet. Jag upplevde att hans humör blev bättre ett tag. Nu vet jag inte om han har någon medicin.

Min fråga är hur mycket man ska lägga sig i sina vuxna barns liv. Jag skulle vilja att sonen börjar hos någon psykolog och pratar om sina problem. Jag har dock svårt att ta upp detta med honom. Jag tror även att dottern skulle behöva prata med skolkuratorn. Hon har ofta ont i huvudet och magen och jag har lagt märke till att hon ofta tar huvudvärkstabletter. Hon är tolv år. Jag har försiktigt tagit upp detta med mamman, sonens hustru, men inget händer.

Som sagt, snart är det jul igen … Ska hans humör förstöra den för oss alla?

Lena

PER Du undrar hur mycket man ska lägga sig i sina vuxna barns problem. Du har säkert lagt märke till att det är ett återkommande tema i brevfrågorna. Jag tror att alla vi som har egna vuxna barn fortsätter att försöka hitta balansen mellan att vara engagerade och ha respekt för våra vuxna barns integritet. Din fråga går också att vända på. Som jag ser det handlar den även om hur stort inflytande ett vuxet barn ska ha över sina föräldrars liv. 

Av din beskrivning är det lite svårt att få några ledtrådar till orsakerna bakom din sons dåliga humör. Det verkar finnas ganska många utlösande faktorer som får honom att känna sig frustrerad eller sårad. Han behöver själv lära sig förstå vad som sätter igång reaktionen, skilja mellan olika sådana händelser och se att de inte alltid behöver göra honom arg eller sur. På kort sikt kan ju dåligt humör leda till att han slipper göra sådant han inte vill, men på lång sikt slår det ju tillbaka på honom själv också. Det ökar knappast hans livskvalitet att alla betraktar hans humör som tyranni. Det handlar inte om att han inte får reagera på sådant som stör honom. Däremot verkar han behöva lära sig mer proportionerliga och ändamålsenliga sätt att reagera än att gå i baklås. Han behöver hjälp att hantera sina känslor och att ta ansvar för sitt sätt att reagera på motgångar eller vad det nu kan vara som triggar hans dåliga humör. Det har blivit ett mönster – man kan spetsa till det som att han tar sig rätten att vara på dåligt humör på sin familjs bekostnad.

Tassar alla på tå för honom? Det verkar som om ni nästan givit upp hoppet om att kunna påverka honom. Det är ingen lätt sak för honom eller er att bryta ett så invant mönster. Men så länge alla i omgivningen tar hänsyn till hans humör har han mindre anledning att ändra beteende. 

Det verkar överhuvudtaget pratas lite för lite i familjen: Hans dotter mår dåligt men ingen tar tag i det. Det är inte alls bra att en 12-åring självmedicinerar. Jag föreslår att du frågar svärdottern en gång till om hon inte ska ta med flickan till husläkaren för att kolla upp huvudvärken, eller varför inte prata med henne själv? Du kan också säga till flickan att hon kan gå till skolsköterskan och prata. Ibland är det lättare att öppna sig för någon utomstående.

Förmodligen är det också dottern som blir den bästa ingången till att tala igen med din son. För när allt kommer omkring kanske din fråga ändå mest av allt handlar om hur stort inflytande en vuxen sons oförmåga att hantera sitt humör ska ha över hans eget barns liv.