Sviker jag om jag inte engagerar mig i mamma?

"Du verkar på flera plan ha agerat mamma åt din mamma." Vår relationsexpert Per Naroskin svarar på en känslig läsarfråga.

FRÅGA Min mamma kommer från en bakgrund med grava sociala svårigheter, pappan var alkoholist och slog henne. Även min barndom innehöll många trauman, missbruk och självmord i familjen för att ta några exempel. Jag flyttade från min hemstad när jag var 19 år och det var en befrielse på många sätt.

Hela mitt liv har jag känt ett ansvar att bekräfta min mamma och på alla vis få henne att känna sig omtyckt.

Varje gång vi träffas konfronteras jag av hennes kraftiga oro och får hantera alla olika sorters utfall i olika frågor; skatter, vad andra tjänar, har på sig och så vidare. Hon har ett väldigt begränsat intresse av var jag befinner mig känslomässigt i livet. När jag kommer hem efter dessa besök känner jag mig ångestfylld och nedstämd, och har med åren förstått att det berör mig djupt med dessa möten. Men samtidigt, inne i mig känns det som jag sviker mamma om jag inte lyssnar och engagerar mig. Jag undrar, vad är rimligt att jag, som en snart 50-årig kvinna ska behöva få ta emot. Finns det, för mig, en mening i att upprätthålla relationen på detta vis?

Mrs X

PER NAROSKIN En gång i tiden gjorde du ditt stora val att lämna hemstaden och påbörja ditt eget vuxenliv, vilket du beskriver som en befrielse. Men jag undrar om priset för det var att stå till tjänst för din mammas behov även om ni inte bor i samma stad. Det var säkert nödvändigt för dig att lägga ett geografiskt avstånd mellan dig och din barndomsmiljö. Men i ditt inre är du fortfarande kvar i den rollfördelning som antagligen präglat din och din mammas relation större delen av ditt liv.

Det ligger nära till hands att se det som att det är ombytta roller och du verkar på flera plan ha agerat mamma åt din mamma. Du har försökt parera hennes upplevelser av livets orättvisor och försökt ansvara för både hennes och din egen barndom.

Du undrar vad som är rimligt att du ska ta emot och jag tycker inte att det är rimligt att du tar på dig ansvaret för hennes välbefinnande, på bekostnad av ditt eget.

När du inte känner dig tillräckligt engagerad får du skuldkänslor. De skuldkänslorna har rötter långt tillbaka i livet och jag skulle önska att du kunde gå emot dem och tvärtom tona ner dina krav på dig själv att vara så engagerad.

Även om det kommer att vara svårt att tillåta dig själv i början, så behöver du sätta gränser för umgänget med henne. På det yttre planet handlar det om att begränsa antalet besök, begränsa längden på dem och valet av plats (det kan vara bra att inte vara hemma, utan på något kafé eller på promenad etc). På ett inre plan handlar det om att skapa sig det skydd som vi behöver och har rätt till, gentemot människor som av olika skäl har fått ett för stort och fel sorts inflytande över våra liv.

Kanske blir det lättare för dig att tillåta dig hushålla med det engagemang som hotar att dränera dig på energi, om du tänker att det gör att du kommer att orka finnas till hands för din mor i situationer där hon verkligen behöver din hjälp. Det låter dessutom som att hon behöver få professionell hjälp för sin oro. Du skulle också behöva någon att tala med så att du får hjälp att sortera bland dina rättigheter och skyldigheter för att hitta just en rimligare balans mellan dem framöver.