Varför kommer jag aldrig iväg på något?

FRÅGA Varje vecka tänker jag att jag ska gå på något som PRO ordnar. Jag är pensionär, änka och ganska ensam. Min ende son bor utomlands. Han ringer ofta och jag vet att han och hans familj ömmar för mig.

Ju längre tid jag är ensam desto svårare är det att ta mig i kragen.

Jag gick dit en gång och det var inte ett dugg farligt, faktiskt riktigt trevligt. Ingen tittade konstigt på mig. Men nu hittar jag på svepskäl för mig själv om varför jag inte kan gå dit just i dag. Men alla andra pensionärer roar sig ju och umgås medan jag sitter framför tv:n. Min make och jag var inte särskilt sociala men då hade vi varandra. Jag är så rädd att resten av livet ska vara så här.

Kerstin

”Prova att stänga av tv:n och gå ut och gå”

PER Till att börja med är det positivt att du har en längtan efter att komma ut mer och träffa andra. Även om du tänker att du är den enda som inte kommer dig för så är det nog många som känner som du. Säkert finns där flera som liksom du kommit ensamma till mötena. Jag kan förstå känslan av att det blir svårare ju längre du väntar. Efter ett tag kan tröskeln kännas oöverstiglig.

Ett sätt att bryta din passivitet kan vara att bryta ner ditt mål till små hanterliga steg på vägen. Ett första steg skulle kunna bli att stänga av tv:n och ta en promenad. Du kan alltid vända om. Det viktiga är att du väljer steg som du själv tycker är lagom. Så att du får lite styrfart på din önskan att komma dit – genom att känna att det är du själv som bestämmer takten.

Du behöver hitta både sådant som knuffar dig och sådant som drar dig i riktning mot den gemenskap du längtar efter. Kanske finns en kbt-terapeut på vårdcentralen som kan hjälpa dig att bryta handlingsförlamningen.