En läsare är illa berörd av dagens föräldrars skryt om sina barn. "Så gjorde inte vi som blev föräldrar på 70-talet, barnen blir ju stressade", skriver hon. Nu frågar hon M:s relationsexpert Per Naroskin ifall man borde säga ifrån när man hör skrytet.

FRÅGA Jag undrar varför dagens föräldrar skryter så om sina barn? Är det inte idel A i skolbetygen som de skryter om, så är det att barnet sjunger bra eller spelar basket i bästa laget. Vad är detta? Undra på att barn och tonåringar idag känner stress och prestationsångest. Så där gjorde aldrig vi, som fostrade barn på 70-talet. Det gör mig betryckt att lyssna på. Men det är kanske jag som inte förstår, det kanske ska vara så här? Eller ska man säga ifrån?
Eva-Britt

PER NAROSKIN Man vill ju gärna unna andra att vara stolta över sina barn men det är skillnad på skrytsamhet och stolthet, även om gränsen kan vara nog så svår att dra. Jag tror att många människor ser sina barns framgångar som ett slags ställföreträdande egen framgång. Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas föräldrar som använder sina barns prestationer för att förlänga och förstora sitt ego.

Jag håller med dig om att det kan vara irriterande när föräldrar skryter oförblommerat. Däremot tror jag inte att det är speciellt för vår tid nu
.

Astrid Lindgren beskriver det där tävlandet i sin novell Hoppa högst redan på 50-talet. Den handlar om två väninnor som får barn samtidigt och som skryter om sina söners bedrifter; allt från vem som lärde sig gå först till vem som var duktigast i skolan. Pojkarna fortsatte denna jämförelse i sina mödrars fotspår och tävlade om allt ända till en dag när den ena balanserade på ett tak och bröt benet och den andre gjorde nåt likvärdigt och de hamnade på sjukhus med gipsade armar och ben i sängarna bredvid varandra. Då bröts isen och de började gapskratta tillsammans.

Jag minns att det skröts en hel del på 70-talet också. Det kanske bara var andra saker som föräldrar skröt med på den tiden. Jag hade ett antal kompisar vars föräldrar var så omåttligt stolta över dem att det nästan blev pinsamt. Å andra sidan hade jag även kompisar vars föräldrar aldrig var nöjda med dem. Föräldrar som bara kommenterade de missade poängen på proven och svagheterna i sina barns personligheter. Det tycker jag är betydligt värre. Jag tror inte så mycket på att ”säga ifrån”. Försök i stället att filtrera bort skrytet ur stoltheten. Då blir det lättare att vara överseende.