Vår relationsexpert Per Naroskin får ett mejl från en läsare med en mycket mörk syn på sin egen framtid. Per ger råd, och tipsar om var man kan få samtalsstöd när allt känns hopplöst.

FRÅGA Min man är från södra Europa och vi har vuxna barn som klarar sig själva. Min konflikt just nu ligger i våra kulturer. I krocken, den blir tydlig nu. Jag är svensk, uppvuxen på 60-talet, med sträng pliktkänsla. Som vuxen kvinna träffade jag en sydländsk man med mer öppet temperament, och det var till en början galet befriande. Jag slappnade av. Blev mig själv. Men jag blev också ekonomiskt beroende. Inget pensionssparande (”det löser sig”).
Nu i 60-årsåldern hör jag mammas röst inom mig: Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Jag tänker mycket på att ta mitt liv innan jag blir orkeslös. Redan har krämporna kommit. Lämna festen när den är som roligast.
Kvinnan

PER NAROSKIN I slutet av ditt brev skriver du att du tänker mycket på att ta ditt liv innan du blir orkeslös och gammal. Om jag förstår dig rätt så använder du den tanken för att försöka minska oron för ditt åldrande. Självmordstankar kan ge en känsla av kontroll över en oviss och skrämmande framtid. Men så ska det inte behöva vara; självmord är inget alternativ. Jag vet att du fått råd av redaktionen att ta kontakt med vårdcentralen för att prata om dina självmordstankar (till exempel MIND självmordslinjen telefon 90101). Du skriver om att ”lämna festen när det är som roligast” men du har inte roligt alls just nu. I mina öron låter det som att du hamnat i en djup svacka, en depression, som ger dig ett skevt perspektiv på såväl din framtid som ditt förflutna. Vad är det som säger att du kommer att bli ensam och övergiven som gammal? Har du tänkt att lämna din man? Är han sjuk på något vis som gör att du misstänker att du ska bli ensam? Har ni det svårt ekonomiskt? Även om era barn, som du skriver, klarar sig helt utan er så är det inte samma sak som att de inte skulle bry sig om er. Just nu kommer du inte i kontakt med dina resurser och din förmåga att hitta lösningar på problem. Nu har du börjat känna av ditt eget åldrande. Är det så att din mammas ord kommer till dig, som en förebråelse, för att du valde en vardag med en man som påminde om din pappas glada humör, istället för din mammas stränga pliktkänsla? Du beskriver bara ditt äktenskap ur ett hur-ni-träffades-perspektiv och hur-du-nu-vaknat upp-perspektiv. Det låter som om du skulle behöva återerövra en mer nyanserad syn på alla åren däremellan. Det är svårt att göra när du är deprimerad, så jag råder dig verkligen att ta professionell hjälp för att hitta tillbaka till en ljusare och mer rimlig syn på livet.