Kim Thúy: Mat är vårt sätt att säga ’jag älskar dig’ på

Kim Thúy föddes i Saigon 1968 och flydde från Vietnam med sin familj 1978. Efter en tid som båtflyktingar landade de i Kanada. Hennes självbiografiska roman Ru kom 2009. Nu aktuell med kokboken om släktens kvinnor, Smaker från Vietnam.

Du och Sverige har en kärlekshistoria! 
– Ja, jag är förstås läst i mitt hemland, men utanför Kanada är det i Sverige jag har flest fans. Jag älskar Sverige så mycket att jag funderar på att lära mig svenska. Och jag tror att Sverige älskar mig…

Kims-Vietnam-5J

Vinn boken!
Kim Thuys kokbok Smaker från Vietnam – en familjeangelägenhet kom ut på Sekwa förlag i oktober. Vi har två exemplar för våra läsare att tävla om.

Se ett smakprov ur boken här.

 

Kim Thúy är sedan tidigare välbekant i Sverige för sina  tre romaner; RuMan och Vi.
Intervjun här intill var första gången publicerad i M-magasin nr 5/2018.

Ja! När jag reste i Vietnam högläste jag ur din roman Mãn för min reskamrat, särskilt matstycken. 
– Att laga mat är att leva. I Vietnam handlar allt om att äta. Vart du än går vill människor erbjuda dig något att äta. Det är vårt sätt att säga ”jag älskar dig” på, för vi vet inte hur man säger det, vi har inte de orden.

Hur manifesteras den kärleken? 
– Jag har en vän som gått i psykoterapi i tio år. Hennes föräldrar har aldrig sagt till henne att de älskar henne. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att prova – mina föräldrar hade ju heller aldrig sagt att de älskar mig! Efter två gånger sade psykoterapeuten: ”Adjö, du behöver inte komma hit mer.” Jag funderade på det där med att de aldrig sade ”jag älskar dig” till mig, men att jag ändå upplevde att jag fick kärlek.

Hur gjorde och gör de? 
– När vi senast skulle äta hel grillad fisk tillsammans, skar mamma ut kinden, den bästa biten, och gav till pappa, som av en reflex. Då tog min pappa en bit av fisken och lade i min skål. Jag gav den till min son, som då kände att han inte kunde äta upp den utan gav tillbaka den till sin mormor. Då var det inte mycket kvar av biten, men det var ändå en stund genomsyrad av kärlek, där vi alla, på vårt sätt, sade ”jag älskar dig”.

I Mãn finns berättelser om en – din kanske – vietnamesisk krog i Montréal. Hur kom det sig att du blev krögare? 
– Jag var utbildad jurist men så fick min dåvarande man jobb i Vietnam, vilket blev en chans för mig att återknyta till kulturen och inte minst till maten. I Kanada var alla recept anpassade efter de livsmedel man kunde få tag på där så jag var nyfiken på originalen. När vi kom tillbaka efter fyra år, öppnade jag en krog för att dela med mig, det var nog ändå ingen som ville anlita mig som advokat, ha ha. Jag serverade ett matminne om dagen i fem år och blev pank.

Vilken är ditt livs bästa måltid? 
– När vi befann oss i flyktinglägret hade vi varken mat eller drickbart vatten. Plötsligt höll någon fram en liten flaska till hälften fylld med Coca-Cola. Vi var 13 personer och fick stränga order om att bara ta en liten sipp så att det skulle räcka till alla. Min yngste bror fick börja och då tänkte jag att det kommer inte att bli något över till mig. Men vi var så försiktiga allihop att flaskan inte bara gick ett varv runt, utan tre! Det ögonblicket lärde mig så mycket om mänsklighet och att vi är större än våra begär.

Och nu har du gjort en vacker matbok, som utkommer på svenska till hösten! 
– Det är en historia om oss som överlevde, om oss som flydde över havet. Jag vill hylla livet genom att berätta om mina fastrar och mostrar, mina andra mammor. Eftersom de är vietnamesiska handlar mycket om mat, men det är själva överföringen mellan generationer som är det viktiga i boken.

Hur läker krigssåren? 
– De revs upp nu när Nixon-banden blev offentliga och vi hör honom säga: ”Bomba bara!” Att ha det bekräftat är smärtsamt, inte bara för oss vietnameser utan för alla mänskliga. Såren finns, men vi har inte privilegiet att titta tillbaka i tiden. Vietnamesiska innehåller inte tempus för verb, bara infinitiv, vilket hjälper oss att vara i nuet.

I år fyller du 50 men ser ut som 30! 
– Jag såg länge ut som en pizza, ha ha. Näsan var platt och inga tydliga ögonlock, men när vi blir äldre blir dragen mer utmejslade. Jag tror också att vi asiater har lite tjockare hud och därför inte får rynkor så lätt. I vårt kök ingår inte fett som smör – nyskördade örter och grönsaker innehåller ju nästan inga kalorier så det är svårt att bli fet, ha ha.

NUVARANDE Kim Thúy: Mat är vårt sätt att säga ’jag älskar dig’ på
NÄSTA Fira en lugn jul och nyår på pensionat – 14 mysiga tips