Månadens författare: Maja Lundgren

För att: Hon skriver underhållande science fiction.

När Maja Lundgren släpper en ny roman vet man aldrig vad det blir. Hon är oförutsägbar som få. Historiska Pompeji, 2001, blev Augustnominerad och internationellt prisbelönad och Myggor och tigrar, var 2007 års snackis och handlar om det vi diskuterar idag: den så kallade kulturprofilen, klubben Forum och Svenska akademien. Maja Lundgren jämförde det svenska kulturetablissemanget med camorran i Neapel i Italien. Nu är hon aktuell med en science fiction-roman: Den skenande planeten.

Nu överraskar du oss läsare igen!

– Det finns en hel del gemensamma drag i mina böcker, men det är väldigt olika böcker, det är det ju. Även om Den skenande planeten är en science fiction är den ändå mest lik Pompeji, just för att jag leker med genrer. Jag har lite samma förhållningssätt till science fiction som jag hade till historiska romaner när jag skrev Pompeji.

NÄR MAJA LUNDGREN VÄLJER

• Senast lästa? Italo Calvinos Sex punkter för nästa årtusende som är jättebra med goda råd och strategier för författare i informationssamhället.

 

Läser nu? Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov läser jag om, den är väldigt kul och intressant.

 

Senast upptäckta svenska författare? Åh, en samvetsfråga. Jag läste Elise Karlssons Klass, den tyckte jag om! En intressant och oförutsägbar essäistisk roman om en klassresa.

 

Ljudbok? Nej, men jag lyssnar på högläsning på Youtube, av Dante. Det är en skådespelare som läser på italienska. Vackert som tusan.

 

Tv-serie? Nån gång ibland, nu håller jag på med The handmaid’s tale, men den är för dyster för mig.

Jag är helt fascinerad av språket, orden och namnen som känns lite indianska. Hur har du skapat ditt språkuniversum?

– Det stämmer, en del namn är indianska. Romanen är en framtidsskildring, men den handlar om en framtid där olika typer av en ursprungsmystik har blivit viktig på olika håll i världen. En person som heter Moctezuma, en gammal maffialedare som gjort statskupp, låtsas att han har en aztekisk bakgrund fast han egentligen inte har det. Så småningom går han på det själv och tror att han är hövding och klär sig och har lösflätor som aztekerna traditionellt hade. Tillvaron är en blandning av nytt och gammalt, avancerad teknologi som funkar ibland och ibland inte. Kommunikationen via internet och telefoner har brakat sönder så man använder kurirer, spioner och ryktesspridning för att ta reda på vad som har hänt i andra delar av världen. Och många människor är krigsskadade efter fjärde världskriget.

Och den befolkade världen består då bara inte av jorden utan också av Mars och Zarmina.

– Man har successivt upptäckt en del beboeliga planeter. Jag utgår från en av dem när jag skriver om Zarmina. Den ligger i Vågens stjärnbild. Min roman är inte hård science fiction, men jag har researchat mycket, främst om det går att bo på en planet med bunden rotation. Zarmina är en sådan, och jag utgår från att det går eftersom ingen har kunnat säga att det inte går.

Hur kom det sig att du började tänka sånt här?

– Jag var i Mexiko för några år sedan och blev väldigt fascinerad av maya-kulturen och gammal aztekisk kultur. I romanen finns den med, återuppstånden genom den nationalistiske maffiadiktatorn. Det finns antydningar om att han hämnas på USA:s mur mot Mexiko.

”Tillvaron på Zarmina är så gott som arbetsfri och ägnas forskning, lek, långprat och sånger.” Du beskriver planeten som lycksalighetens ö. Jag associerar till hur författaren Lasse Berg beskriver livet på savannen i mänsklighetens vagga. Gör du?

– Jag tror dock att han idealiserar väldigt mycket. På Zarmina behöver man inte arbeta eftersom nästan allting går att äta, där finns grottor som beboeliga så man behöver inte heller bygga. Där finns också varmvattenkällor som jacuzzis. Tillvaron där är verkligen jättehärlig. Det finns ett lärdomspalats med moderniteter och ny teknik och varifrån man sköter kommunikationen med jorden. Där finns också printern för utprintning av sina barn.

Men zarminierna är ju odödliga och asexuella. Varför?

Det är en mineral i planeten som har gjort att hormonerna har avstannat och följaktligen den sexuella aktiviteten. Och när printern ändå finns behövs ju inte sexualiteten.

Inget sex, inga pengar, inget våld – skulle du själv vilja bo där?

– Ja, lite grann, det är en muppig tillvaro. Vissa grejer är en utopi, och zarminierna är ganska flegmatiska, avslappnade och utan stora känslosvall.

Barnen printas ut och tas om hand av dem som verkligen vill ta hand om barn. Avlastas nyblivna zarminier från föräldrabojor? Du skriver:

”Barnen behöver därför inte produceras för att bli arbetskraft eller soldater, men inte heller för att vara någons spegelbild, de behöver inte förvalta några särskilda gener eller leva upp till några speciella ideal. De behöver inte vara till glädje för sina Signifikanta Andra. De slipper också vara till besvär för sina Signifikanta Andra. Ingen kan påstå sig bli besviken på det ena barnet eller nöjd med det andra. Gynna det ena och missgynna det andra, utifrån hur väl de förvaltar det genetiska arvet. Vi programmerar in en lämplig blandning men låter även slumpen säga sitt.”

– Nu har jag inte några egna barn, men det där med att jämföra barn är en jättetråkig del av föräldraskap. Det finns något slags narcissism i familjebildandet, att barnen ska vara en spegel av en själv fast bättre kanske. Ofta finns en fånig press på barnen, vilket printerbarnen på Zarmina slipper.

Den skenande planeten är rolig att läsa. Visst är den väl ganska samhällskritisk också?

– Humorn är huvudsaken. Samhällskritik, ja, det finns absolut.

Varför använder de så lite skrift?

– De lär sig massor utantill för att minnet har blivit sämre och sämre på jorden, och det blir det nog också faktiskt. Jag är lite inspirerad av Ray Bradburys Fahrenheit 451. Men zarminierna lär sig inte utantill för att det är en diktator som förstör alla böcker utan för att de kommit fram till att minnet har blivit så dåligt att de vill försöka ta tillbaka det muntliga traderandet.

Automatisering, artificiell intelligens och teknik som lösningen på allt har misslyckats på jorden år 2400 nånting. Tror du inte på den pågående utvecklingen?

– Att operera in chip i människornas hjärnor, så kallat Mindspeak, blev ju ett slags djävulskap för jordborna i min roman, men jag tycker inte att teknisk utveckling bara är negativ. Personligen har jag avvecklat min smarttelefon, lite som refuseniks, Silicon Valley-ingenjörerna vilka gör revolt mot internet. Jag gillar verkligen internet, men jag har märkt att jag numera har mycket svårare att koncentrera mig på en hel bok än för bara tio år sen. Det är så mycket som distraherar att jag tänker bromsa in på det där lite.

Har det hjälpt?

– Det tycker jag faktiskt.

Då finns du inte på Facebook, Instagram och Twitter?

– Facebook finns jag på, kollar av det lite grann. Instagram är jag inte på, det är för mycket bilder. Twitter är hemskt.

Bokförlagen vill ju gärna att ni författare blir era egna marknadsförare på sociala medier, men inte du?

– Jag har en blogg som jag ska dra igång när boken släpps. Fördelen med en blogg är att man kan skriva lite längre och att den är öppen för alla. Sociala medier har en tendens att skapa slutna åsiktsbubblor. Jag har lite svårt för åsiktsgemenskap, det blir lite trist, liksom utvecklingen mot tvärsäkerhet och polarisering.

I Den skenande planeten är jorden ändå beboelig och har inte kollapsat på grund av klimatet. Är du optimist?

– Den har inte kapsejsat fullständigt, lite dålig luft men inte så katastrofiskt som man skulle kunna tro. Många har flytt från Afrika på grund av torka till ön Morna. Men där Mexiko ligger har diktatorn Moctezuma fått öknen att blomma. Det har inte gått åt skogen och egentligen finns nog inte fog och belägg för den försiktiga optimismen. Ja, jag är nog lite optimistisk trots allt, om vi överger oljan vilken kommer att ta slut också.

Flyger du?

– Det var ett tag sen jag var på långresa. l Om jag åker till Visby, till exempel, tar jag båten. Och jag vill väldigt gärna ta tåget inom Europa och skulle vilja se en satsning på billigare och bekvämare tåg. Det är mycket roligare att åka tåg än flyg, det kommer nya passagerare med nya språk, och nya länder passerar förbi.

Italien är en gemensam nämnare i alla dina böcker. I din nya är det Italien som klarar sig bäst på jorden. Varför?

– Det är lite grann en ironi för det har skett på grund av maffian som har struktur, vapen och jättemycket pengar.

Du kan italienska, har jag förstått. Har du läst Neapelkvartetten på originalspråk?

– Jag har bara läst den första och det gjorde jag på svenska. Jag kan inte riktigt med den faktiskt. Jag har bott i Neapel och älskar verkligen Neapel, men jag tycker inte riktigt att det där är Neapel. Det är väldigt överdrivet, särskilt våldet, och känns inte som det är på riktigt utan snarare är en melodram. Jag slutade läsa när Lila kom hem med blåtiror från sin bröllopsresa, det blev lite som Liza Marklunds Gömda, karikatyrmässigt. Jag vill först veta vem Elena Ferrante är – om det är någon som sitter och hittar på, eller om det är någon som har erfarenhet. Succén bygger rätt mycket på att det är en riktig napolitanska som har skrivit och när det verkar som att det inte är så…

Du är ju dubbelaktuell. I min bokklubb läser vi Myggor & tigrar över sommaren. Din bok från 2007 som förutspår Metoo och bröt mot tystnadskulturen redan då. Vad får du för reaktioner idag?

– Elva år sen nu, tiden går… Nu är ju Myggor & tigrar ingen Metoo-bok. För mig var det viktigt att få med alla aspekter av det här, och det var lätt att peka på det som ren galenskap från min sida. Jag var indragen i de kulturella miljöerna och påverkades av dem på olika sätt. Jag tycker inte heller att jag var något offer på ett enkelt sätt och inte heller någon hjältinna. Att tala högt om saker som man inte får tala högt om, det tycker jag absolut har ett egenvärde i vissa situationer. Jag hade helt enkelt inget val utan måste bryta med olika kulturmiljöer och skriva om det där.

Det gjorde du minsann!

– Fast det krävdes att jag åkte till Neapel för att våga. I efterhand är det så märkligt att det sas, även av min förläggare, att det jag skrev om Forum, Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson bara var rykten, fast alla visste vad som skedde på klubben. Men då var de upphöjda i kulturvärlden. Men så sa det bara pang i vintras och nu är de helt detroniserade.

Många litteraturkritiker var hårda mot dig då och beskrev dig som mentalsjuk och paranoid. Har någon av dem hört av sig nu?

– Nja, nej, ja, nej… Inte de som var mest kritiska, men det skulle vara intressant att höra hur de resonerar idag. Svenska Dagbladets recensent, Carl-Johan Malmberg, ångrade sig sen. När boken kom ut tyckte han att den var moraliskt dubiös men har på efterhand tagit sig en funderare och tycker att jag är en sorts arvtagare till Strindberg. Det vill jag gärna vara, det är väldigt hedrande och också korrekt på så vis att inte heller Strindberg är något offer. En besvärlig typ, visst, och det vidhåller jag att jag också är.

Hur är det att vara en pionjär? Rentav ett geni?

– Jag skulle aldrig kalla mig geni, men boken är före sin tid och ett mästerverk. Den är lite förhäxad, jag faller i trans om jag läser i den eller om någon citerar ur den. Jag är så fruktansvärt stolt över den, det finns ingen hejd på det. Vilken tur att det är jag som har skrivit den för om det vore någon annan så skulle jag vara så avundsjuk. Och allt det där galna som jag håller på med nere i Neapel är storslaget, jag hade kunnat stryka med. Högmod går före fall, jag får akta mig så att jag inte blir självgod. Jag är verkligen jätteglad att den finns ute igen.

Tror du att Svenska Akademien kan återuppstå och bli trovärdig igen?

– För det första, om nuvarande akademi ska få förtroende, inte minst internationellt, så måste Horace Engdahl sluta försvara Jean-Claude Arnault offentligt. Det är grundläggande, det går inte att säga att Arnault har savoir-vivre och är en förebild för unga män. Det är en grov förolämpning mot de kvinnor som råkat illa ut. Sen har han rätt i att en hel del av hans erotiska avanser har varit välkomna, också, eller skrattats bort. Men det ”pussy grab” författaren Gabriella Håkansson var med om – det är oursäktligt.

Och kronprinsessan Victoria?

– Jag tycker att det är lite mer roligt, faktiskt, att han inte gör någon skillnad mellan hög och låg. Det var inte så allvarligt, men man får förstås inte göra så och inte heller glömma att kvinnor har råkat ut för mycket värre saker.

Och för det andra?

– Jag är emot Nobelpriset. Om Nobelkommittén fråntar akademin rätten att dela ut pris, tycker inte jag att det skulle vara någon förlust för Svenska Akademien, då kan de syssla med viktigare saker. Nobelpris i fysik, kemi och medicin är en helt annan sak där man kan fästa fokus på vilka som är de viktigaste upptäckterna, vilka som gör vetenskapliga framsteg och så vidare. Men i litteratur är det inte på det sättet, det går inte att säga vilken litteratur, vilken författare som är mest i framkant, det är att använda fel parametrar på litteraturen. Dessutom handlar det om så ohyggligt mycket pengar – åtta miljoner kronor som dimper ner och för det mesta gör så att författaren tystnar. Litteraturen ska inte vara så flott och hör inte till det pampiga som Nobelfesten.

Skulle du vilja bli ledamot?

– Jag skulle inte klara det, dels det här med Nobelpriset, dels att man ska läsa fruktansvärt många böcker och ny svensk litteratur, vet inte om jag skulle gilla det. Men till min jätteförvåning fick jag faktiskt ett stipendium därifrån för en vecka sen. Jag vet inte hur jag ska tolka det, det kanske är många som tackat nej eller så är det möjligen ett erkännande för Myggor & tigrar. Men det finns inte på kartan att jag skulle tacka nej till 60 000 kronor, jag som inte har några pengar. Varför skulle jag tacka nej? Vore inte det lite tramsigt?

Grattis! Vad gör du i sommar?

– Jag jobbar på ett demensboende, det känns bra. Jag har tidigare jobbat på servicehem och hemtjänst. Det är bra att komma ut i arbetslivet. Och så tycker jag mycket om gamlingar.

2018 12 maja bocker
Fotnot: Vinn bokpaket med Maja Lundgrens nya bok Den skenande planeten och en nyutgåva av Myggor & tigrar från 2007.

Tävla här, senast den 4 september.

NUVARANDE Månadens författare: Maja Lundgren
NÄSTA Hälsning från barnbarnen i London! Nästa sommars datum ute nu