Mammor som skapar trygghet hemma och ändå tas för givna. Känns det igen? För Malou von Sivers kom försoningen med mamman sent, efter 60. Nu avslutar hon sin familjetrilogi, och njuter av det liv hon erövrat. M-magasin har träffat Malou.

För 22 år sedan var Malou von Sivers sommarvärd. Det var ett mestadels lättsamt program där hon blandade kloka tankar om både livet och döden med dråpliga bakom-kulisserna-incidenter från det nyligen startade Gomorron i TV4, där hon var programledare tillsammans med Bengt Magnusson. Hennes uppväxt kom också med på ett hörn: En glad radhusfamilj där mamma, pappa, tre barn och en hund utan besvär trängde ihop sig i en liten folkvagn-bubbla. Och där pappans äventyrsdrömmar smittade av sig på äldsta dottern Malou. Pappan rökte John Silver utan filter och verkade vara en härlig människa, en sådan man gärna skulle ha velat ha själv.

Det hon berättade var sant, men det var ytskrap.

2016 var hon sommarvärd för andra gången och familjehistorien blev en annan. Nu när barnen var vuxna, hennes pappa var död och hon själv fortfarande hade all sin kraft och nyfikenhet kvar, kunde hon berätta om det hon inte kunnat eller velat ge ord för när hon var 41.

Under hela tio år dessförinnan hade hon försökt att skriva om tre generationer av känsliga män som lämnat över ett arv av ensamhet och våldsamhet till sina söner. Förebilden till romanfigurerna var hennes egen släkt, där hennes pappa var den sista i kedjan.

Efter sommarprogrammet tog skrivandet fart och fann sin form.

Skrivandet har varit läkande på ett annat sätt än psykoterapi

– Genom att med fantasins hjälp fylla ut tomrummen kring sådant jag inte har vetat känns det som om jag har skrivit fram en sanning som är sannare än om jag hade skrivit en självbiografi eller biografi, säger hon. Skrivandet har varit läkande på ett annat sätt än psykoterapi. Jag skulle faktiskt vilja uppmuntra alla att skriva sin historia, inte i första hand för att ge ut en roman, utan för sin egen skull – och kanske för barn och barnbarn. Något händer när man lägger historien utanför sig själv, processen blir annorlunda.

Den första delen av trilogin inleds med en prolog som utspelar sig 2015 där Malou sitter vid sin pappas dödsbädd.

”Jag ser på dina händer, de är stora och passar inte längre ihop med dina magra armar som sticker fram ur sjukhusskjortan.
Dina händer som jag var så rädd för.
Händer som kom farande som vapen genom luften utan förvarning.
Händer som luggade mig vid tinningarna där huden var som tunnast.
Händer som gav ärr både på kropp och själ.
Händer stora och varma som omslöt min barnhand när vi gick på promenad.
Händer som värmde mina fingrar så jag inte behövde vantar…
Jag kramar din hand och försöker förstå…”

I Mitt hjärtas oro, från 2017, rör sig berättelsen kring Axel som har tydliga drag av Malous farfar. I den andra delen Olycksbarnet (Norstedts 2018) är turen kommen till Axels son Edwin. Hans kärlekslösa och utsatta barndom, påminner i mycket om hur Malous pappa hade det som liten.
I september i år utkom så den sista delen Inför hans blick som hämtar sin näring ur Malous eget liv. Berättelsens centrum är den vuxne Edwin, en pappa, som trots att han lämnade familjen och sade upp kontakten med sina barn någon gång i slutet av 60-talet, har varit ständigt närvarande i dotterns medvetande.

Jag vill inte hata, jag vill försonas

– Temat om övergivenhet har jag grubblat på i hela mitt vuxna liv, men det är tveksamt om jag hade kunnat skriva den här berättelsen tidigare. Nu först har jag kunnat gå riktigt nära. Jag vill inte hata, jag vill försonas och för att försonas måste jag förstå min pappa. Genom att skriva har mönster och beteenden i familjen blivit ännu tydligare än tidigare och därför lättare att förhålla sig till. Jag kommer aldrig att förlåta pappa för det onda han har gjort oss. Jag förstår varför han blev den han blev.

Malou har kvar fotoalbumet som hennes pappa började med när hon föddes. De svartvita fotografierna andas prydlig och harmonisk 1950-
talsidyll. På de flesta bilderna syns Malou och hennes slående vackra mamma, men på en av dem sitter hennes pappa med sin förstfödda i knäet och ger henne nappflaskan. Hans blick är oändligt kärleksfull.

På den sista bilden i albumet står Malou, fyra år, bredvid sin mamma som har sin nyfödde son i famnen. Några fler fotografier blev det inte och resten av bladen i albumet gapar tomma.

– Utan de där fyra första goda åren med pappa vet jag inte hur det hade gått för mig, säger Malou.

15-KABER-Malou-447

Foto: TT

Malou och maken Sten.

Det oläkta barndomssåret, där smärtpunkten är skräcken för att bli övergiven, har varken hindrat henne från att göra karriär som journalist och programledare eller från att leva i en tillitsfull relation med sin man Sten i mer än 40 år.

Genom åren hon har ägnat tusentals timmar av samtal både med sin man och med olika terapeuter åt att klara av att dels hantera skräcken för att bli övergiven, dels förstå hur så mycket kärlek och så mycket okontrollerad vrede kunde rymmas i en och samma person.

Hennes mamma har däremot inte krävt särskilt många terapitimmar. Hennes roll i familjedramat har Malou betraktat som obetydlig och hennes antiintellektuella förhållningssätt till livet har i dotterns ögon bara varit värd lite överlägset förakt.

Malou minns en gång när hon som nybliven och nymorgnad tonåring stötte ihop med sin mamma ute i trädgården. Mamman sade: ”Men vet du, gå in och sminka dig lite.” Malou lydde och kom efter en stund ut igen och fick godkänt: ”Jag visste det, jag visste väl att du var vacker.”

Drygt tio år senare, när Malou hade flyttat ihop med sin man Sten, ringde hennes mamma på dörren en tidig eftermiddag. När Malou öppnade i morgonrock och okammat hår, utbrast mamman förskräckt: ”Men Gud, har han sett dig så där?”

När Malou efter ytterligare två decennier gjorde uppmärksammade teve-intervjuer med världsberömda artister, författare och politiker kunde mamman efter programmet ringa och säga: ”Men Malou, den där frisyren…”

– För mamma var det väsentliga för en kvinna att vara vacker och snäll, annars skulle hon inte bli gift. Hon orienterade sig efter männens blickar, på ett mycket tydligt sätt, säger Malou. Det är klart att tidsandan var en annan i hennes generation, men tyvärr är det väl så att kvinnor fortfarande förhåller sig till den blicken på ett subtilt sätt.

– Fastän jag vet att Sten älskar mig för den jag är har jag efter 40 år fortfarande en tendens att alldeles i onödan tassa runt honom och inte vara tydlig med vad jag vill och behöver. Men till skillnad från mina föräldrar kan vi tala om det.

När någon har påstått att vi är lika varandra har jag protesterat

På samma sätt som Malou har använt sin pappas brutalitet och frånvaro, som motbild till hur hon vill vara som förälder, har hon använt sin mammas bekväma behagfullhet som motbild till den hon vill vara som kvinna.

– När någon har påstått att vi är lika varandra har jag protesterat och inte kunnat se något i mig som påminner om henne, säger Malou. Min likhet med pappa däremot, den har jag alltid sett och tyckt om. Kreativiteten, temperamentet, fantasin och förmågan att sätta guldkant på tillvaron har jag från honom. Jag känner mig mer lik honom än mamma och tycker att jag förstår honom. Mamma förblir mer ogripbar.

Malou har länge känt sig klar över att hennes pappas destruktivitet hörde ihop med hans barndom. Men texten som växte fram på dataskärmen berättade inte bara om en olycklig, sårad och våldsam pappa, utan till hennes förvåning också om en närvarande och kärleksfull mamma.

15-KABER-Malou-252

Prydligt 50-tal, en mamma som var slående vacker.

– Mamma hade alltid varit osynlig vid sidan av min färgstarka pappa, säger Malou. Under skrivandet förstod jag att jag har tagit över pappas föraktfulla blick och dömt ut henne som outbildad, slarvig och ingen att riktigt räkna med. Nu först förstår jag hur viktig hon har varit för mig och mina syskon. Hon har ägnat all sin tid och kärlek åt mig och mina syskon och alltid förmedlat vilken gåva det är att ha barn. Insikten är både befriande och sorglig.

Nu när Malou kan se med klar blick på sin mamma ser hon inte längre en ointressant statist, utan en kvinna med en bärande roll i familjedramat. Med det nya perspektivet får de minnesbilder från barndomen som flyter upp ny undertext.

Som en gång när Malou låg och grät på sin säng efter ett bråk och aldrig i livet tänkte prata med sin mamma mer, än mindre förlåta henne. Och så kommer mamman in i rummet, sätter sig på knä vid dotterns säng och säger förlåt.

– Hon menade det verkligen, hon hade ingen prestige att förlora och var inte rädd för att erkänna att hon hade fel. Det har jag överfört till mina barn. Pappa har aldrig kunnat be om förlåtelse för något.

Som en annan gång när hennes pappa som jobbade inom flyget överraskade familjen och föreslog att de skulle flytta till Rio, men mamman sade nej.

– Att flytta till Brasilien med familjen hade förstås varit rena skräcken, det hade blivit katastrof. Men då fick hon som vanligt bli den tråkiga och han den roliga. Jag känner mig skamsen över att ha undervärderat min mamma så länge. Och jag tänker att det är orättvist att både kvinnor och män ägnar så mycket tid åt frånvarande, svåra eller dominanta fäder och glömmer hur viktiga deras mammor har varit.

Malous mamma lever fortfarande. Hon är 90 år och på väg in i demensdimmorna, men tills för bara ett år sedan när hennes dotter kom på besök kunde hon ta till sig vad hon sade.

Det är lite sorgligt att jag inte har kunnat se min mammas alla goda sidor tidigare

– Det var inte för sent, jag hann tala om för henne att jag var så glad för att jag hade haft henne som mamma och jag såg att hon blev glad. Jag tror faktiskt att det var minst lika viktigt för mig som för henne att jag fick det sagt, säger Malou. Den förminskande blicken är helt borta, men det är lite sorgligt att jag inte har kunnat se min mammas alla goda sidor tidigare. Mycket humor, lätt till skratt, nöjd i vardagen, alltid tillåtande, aldrig martyr.

Först nu som 60-plussare kan hon se att hon visst är lik sin mamma, inte på ont, men på gott.

– På morgnarna vaknar jag ofta med en liten lyckokänsla och tänker ”fasen vad härligt det är att leva och vad bra jag har det”. Jag är nöjd, tacksam och glad, det är nästan så att jag kan hålla med mamma som sade: Prata inte så mycket, lev!

15-KABER-Malou-607

Foto: Paulina Westerlind


*
Artikeln publicerades i M-magasin nr 15/2019.