Folkkär som få, självutlämnande som få och produktiv som få. I höst är Jonas Gardell aktuell med en tv-serie, show, långfilm, podd och ny bok. En romanbiografi om – ja, vad tror ni? – honom själv och hans excentriska mamma.

Prick klockan tio kommer Jonas Gardell och hämtar oss vid tomtgränsen. Han har shorts och ett linne med palmer på. Inne i stan är värmen tryckande, men här ute på Vindö en knapp timmes bilresa från Stockholm, fläktar det åtminstone. Fotografen och jag har väntat vid uppfarten till Jonas och Mark Levengoods sommarställe. Vi har fått lova att inte förirra oss in på tomten och att inte fotografera eller tala om hur det ser ut.

– Om man lämnar ut sig så mycket som Mark och jag gör i våra arbeten, måste hem och barn vara fridlyst område, förklarar Jonas när vi satt oss i trädgården.

Varför träffas på fridlyst område? Därför att Jonas känner sig mer tillfreds på avstånd från febern i innerstan.

Jonas Gardell

Gör: Författare och komiker.
Familj: Maken Mark Levengood, 15-årig son och 12-årig dotter.

Bor: I etagelägenhet på Söder i Stockholm.

Ålder: 54.

Aktuell: Med romanbiografin Till minne av en
villkorslös kärlek
samt långfilm, tv-serie, show på Cirkus och podd.

Intervjun äger rum med anledning av Jonas nya bok, Till minne av en villkorslös kärlek, efter inskriptionen på mamma Ingegärds grav. Egentligen kunde det lika gärna ha handlat om hans nya tv-serie, De dagarna blommorna blommar, hans nya långfilm, En komikers uppväxt, hans nya show, Jonas Gardell Show, hans senaste kulturkrönika i Expressen eller hans nya podd, Marks och Jonas podd. Jag kan ha missat något. Vid snart 55 års ålder är Jonas kreativa flöde ostoppbart. Ångestdrivet, har han sagt.

Boken alltså: Det är en romanbiografi på 552 sidor, skriven av en anonym Gardellbeundrare för att ge rättvisa till ett ”sorgligt bortglömt författarskap”. I biografens mission ingick att gräva i den gardellska familjehistorien, och nästan större plats än Jonas själv tar hans mamma Ingegärd. Berättarjagen är flera, men innan boken är släppt vill inte Jonas att jag avslöjar vilka.

– Biografen har intervjuat Jonas syskon och släktingar, och alla föräldrarnas vänner och kolleger som fortfarande är i livet. Hen har läst okänd korrespondens och pluggat på om frikyrkan, skoindustrin och det 60-talssverige där Jonas växte upp i villaförorten Enebyberg norr om Stockholm. Romanen tog sex år att skriva!

Bokens indelning är i två partier, Som det var och Som det också var, är en hint om att gränserna mellan sant och ”ljug” är flytande. Jonas mamma friserade gärna verkligheten om den inte var till belåtenhet. Sorgkanter filades av. Vardagligheter dramatiserades. Det var ett sätt att leva, tills alzheimerdiagnosen tillät henne att helt stänga av.

– Vi är en familj av berättare och mamma var den största, näst efter Gud. Frågar du vad som är sant i boken har du inget förstått. Om folk säger ”men här är något som inte stämmer” så säger jag ”idiot”. Mamma drog sig inte för att kalla oss för idioter, ”tvåloperor” eller ”maneter.” När jag avrådde henne från att vittna i Palmerättegången – hon hävdade att hon bevittnat mordet och dessutom varit nära vän till makarna Palme – fräste hon ”manet” och slängde på luren. För att genast ringa upp igen och säga ”tjing hej”, inte för att be om ursäkt utan för att hon började och slutade alla samtal med ”tjing hej”.

Innan den här intervjun fortsätter, finns det några omständigheter man bör känna till:

jonas_gardell
När Jonas började i första klass skildes han av obegriplig anledning från sina kompisar i lekskolan och hamnade med okända barn. Eftersom Jonas var kortväxt, hade talfel, dålig motorik och kalasbyxor i stället för långkalsonger, blev han mobbad, slagen, utfryst. Bjöds aldrig på några födelsekalas. ”Jag gick sönder i ettan och blev aldrig hel igen.”

Egentligen var han mer begåvad än någon av ”kamraterna”, men vad hjälper det när ingen såg det utom hans mamma?

För den frånvarande fadern Bertil – blivande professor i socialpsykologi, ateist och sosse – var barnen en besvikelse. Han hade förväntat sig mer, av barnen och av livet. Mamma Ingegärd – doktorand i psykologi, centerpartist och baptist i femte generationen – älskade sina barn men var motsägelsefull. Exempelvis vurmade hon inte bara för Gud utan också för Sartre och existentialismen, filosofin enligt vilken du själv väljer vem du är, du är summan av dina val och har dig själv att skylla om det går åt helvete.

På mammans frikyrkliga sida trodde man inte på svaghet, det återkommer Jonas ofta till. Man tog inte smärtstillande mot värk, man uthärdade. Är du svag, visa det inte! Det som var ”helt naturligt” var samtidigt tabu. Som när Jonas, 15, berättade för mamman att han var homosexuell: ”Säg inget till pappa förrän du blir 18!” Och vad sade pappan, när Jonas, 18, berättade? ”Synd att du inte sagt något tidigare får då hade jag sett till att du inte blivit det. Det finns metoder för sånt.”

Men det drama som fick mest ödesdigra konsekvenser, enligt romanen, tog sin början när Jonas just gått ut andra klass och hela familjen packat in sig i den röda Opeln för att åka till Koster på sommarlov. På Stora torget i Enköping, där Ingegärd parkerat för en fikapaus, klev Bertil ur bilen och gick sin väg. Han vände sig om en gång, och försvann sedan ur sikte.

Kvar på torget stod Ingegärd med Stina, 6, Jonas, snart 8, Pelle, 10, och Mattias, 12. Inte ett ljud från Bertil på hela sommaren.

Kom Bertil någonsin tillbaka? Den juridiska skilsmässan mellan föräldrarna ägde rum först 8–9 år senare. Då såldes villan i Enebyberg på exekutiv auktion och mamman och de yngsta barnen, Stina och Jonas, förvisades till en tvåa på rivningskontrakt i innerstan (Grev Magni-
gatan). Pappan gifte om sig med sin yngre sekreterare och fick ett nytt barn,
Berndt, Jonas halvbror som i dag är i 36-årsåldern.

Från och med dagen på Stora torget i Enköping fick Ingegärd svårare att frisera verkligheten. Bertil ställde henne inte bara på bar backe, han fick henne att ta på sig skulden för skilsmässan, han slog henne (en gång) och intrigerade på universitetet så att hon förlorade sina forskningsanslag. Doktorsavhandlingen avslutades aldrig.

Du var alltså 17–18 år när dina föräldrar skilde sig?

– Du kan siffrorna bättre än jag. Jag höftar till, säger jag en siffra är den troligen påhittad. Åren i slutet på 70-talet och början på -80 var så smärtsamma att de sjunkit in i dimma. Jag vet att jag gick ut gymnasiet 1982. Medan min familj rasade fortsatte jag gå till skolan och få hyfsade betyg. När smärtan blir för stor är det bäst att låta dimman sänka sig. Det uppstår en spricka i verkligheten och ur den sprickan tränger en annan sanning fram. Mamma var en excentrisk kvinna, och på slutet manisk och alkoholiserad. Jag tror att sorgen och alkoholen skyndade på hennes demens.

– Tyvärr krävde hon att vi skulle köpa hennes sanning. När jag våldtogs som 14-åring tog mamma hand om mig, men jag fick aldrig mer prata om saken, inte någonsin, våldtäkten hade inte hänt.

Om man växt upp med en förälder som friserar verkligheten brukar man bli tvärtom, en tvångsmässig sanningssägare?

– Nej, jag har alltid omfamnat dimman! Ta Mark och mig, vi har varit ihop i 32 år. Om vi såg klarögt på varandra skulle vi tänka ”vilken rugguggla”. Då är det bättre att kisa och se en paradisfågel. Total ärlighet är bara grymt. Det som kallas verklighet och sanning är bara det som för tillfället har auktoritet. Jag hyllar dimman, men för att inte tappa bort mig måste jag dela in dagen i fasta rutiner.

Men du brukar ju berätta om ditt liv med brutal ärlighet.

– Ja, för jag köpte aldrig att jag inte fick berätta! I hela mitt liv har jag berättat allt för alla som vill höra på, det har varit min överlevnad!

Ingegärd övergavs av i tur och ordning maken, arbetsgivaren och sina syskon. Reaktionen var att sluta äta. ”Mamma levde på äggtoddy och billigt vin. Hon kunde bestämt hävda att hon var absolutist och samtidigt tömma en flaska glögg.” Nästa steg var att hon slutade tvätta sig. Fantasin och skarvandet skruvades upp. En gång när Jonas och Mark hade Gösta och Marie-Louise Ekman på middag kom Ingegärd på spontanbesök och berättade om när hon ledde de allierades krigsstyrkor över Alperna och tog Mark med sig hem. En gång försvann hon och återfanns på Hotell Mollberg i Helsingborg – ihopkrupen i en korridor med ett obegripligt nyckelkort i handen.

När du var 16–17 år var du rädd för att hitta din mamma död varje gång du kom hem?

– Jag höll andan av skräck, för om hon var död skulle det betyda att jag hade svikit och inte räckt till. Då hade jag brustit i mitt ansvar. Mamma och jag stod i ett särskilt förbund ända sedan min födsel. Hon fick bukhinneinflammation i samband med förlossningen och höll på att dö, men tvingade sig att överleva för att jag var så ynklig och hjälplös. Man kan säga att jag räddade hennes liv. Mina syskon kallade mig för morsgrisen. Men i 12-årsåldern växlade vi roller och jag blev mammas mamma. Den enda gången jag gått i terapi i mitt liv, i 22-årsåldern, sade terapeuten: ”Du vet väl att du är föräldralös.”

Ingegärd fick sin alzheimerdiagnos i mitten på 90-talet. Själv var hon säker på att hon lyckats med bravur på minnestestet, men demensläkaren bekräftade syskonens misstankar. Efter en tid lyckades Jonas få in henne på det kristna demensboendet Mariahemmet på Söder. Då hade hon i många år bott i en lägenhet som socialen ordnat.

Pappa Bertil dog redan 1987 i förlamningssjukdomen ALS, samma år han skulle fylla 60, tre år efter att han fått sin diagnos. Ingegärd överlevde honom med 23 år, hon blev 84.

Du har varit arg och bitter på din pappa, men i den här boken verkar du mer försonad?

– Ja, jag hade ett samtal med en gammal läkarvän till pappa. Han förklarade att ALS inte bara angriper kroppen utan även hjärnan, vilket kan vara en förklaring till pappas empatistörning. Det ursäktar honom inte, men det är en möjlig förklaring som jag klamrar mig fast vid. Vad säger att han inte påverkats av sjukdomen långt innan han fick diagnosen?

– När Bertil och Ingegärd träffades var de unga, lovande forskare som skulle bidra till en humanare värld. Men framtiden sprang ifrån dem. Under arbetet med boken bestämde jag mig för att öppna mig och ta in vilka våra föräldrar var. De var drömmare. När vi barn var små sade de att vi skulle flytta till Bahamas, och där skulle de sitta och forska. Vi barn levde med det, väntade och väntade. Nu har jag förstått att våra föräldrars planer aldrig ens var nära att realiseras, det var drömmar. Det var ganska skönt att upptäcka.

Måste man älska sina föräldrar?

– Nej, man kan till och med välja bort dem. Det gjorde ju till och med Jesus, i Markusevangeliet 3:33: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder? Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.” Med mamma blev frågan aldrig aktuell eftersom hon rymde in i demensen. Som många homosexuella skaffade jag tidigt en extended family, eftersom vi ofta blir uteslutna ur familjen eller släkten.

Jobbade Ingegärd medan ni var små?

– Ja, hon jobbade hela tiden med sin doktorsavhandling. Hon åkte runt i Sverige och intervjuade hundratals utomeuropeiska barn som hade adopterats av svenska föräldrar. När mamma var borta var vi nyckelbarn eller sågs till av någon barnflicka. Om man ska hårdra borde våra föräldrar kanske inte ha skaffat barn. Vi tyckte att mamma var fantastisk för att hon älskade oss, men var hon en bra förälder?

– Mamma föddes in i en frikyrklig skofabrikörsläkt i Örebro. Hon började på lärarseminarium för att vara föräldrarna till lags, flickor fick inte välja yrke, men blev rasande och slutade när hon upptäckte att det bara var de kvinnliga studenterna som måste sticka vantar. Efter det var hennes credo ”Jag måste vara fri!” Mamma var charmig, intelligent, oemotståndlig. Alla ville ha henne. Ändå hamnade hon i en förortsvilla med fyra barn. Men hon bakade eller stickade inte! Pappa lovade att bara barnen blev större så skulle hon få satsa på sin karriär, men det löftet infriades aldrig. Mamma nöttes ner. Efter skilsmässan lät hon håret växa och såg ut som galna tanten.

– Demensläkaren gav henne cirka sju år att leva efter diagnosen, men det blev 14. När dödskampen började vägde hon 30 kilo, hon åt inte och drack inte men hjärtat vägrade sluta slå. Mamma dog på tolfte dagen, den 2 november 2010, på min födelsedag.

Förbundet bröts och du var inte längre någons barn?

– Det finns mycket skuldkänslor kring att ha en dement förälder. Det hände att jag hoppade över eller förkortade ett besök, det är inte kul att se sin förälder gegga med maten. När mamma dog blev jag entledigad. Det var som att öppna ett nytt fönster. Jag tyckte att jag var skyldig att ifrågasätta min identitet och göra om mina val. Till och med Mark valde jag om, vilket inte var svårt, honom väljer jag om varje dag. Borde jag byta bokförlag? Var jag musikal-
artist? Jag frågade Vicki van der Lancken, men hon sade att det var jag inte.

– Samtidigt blir det tydligt att man står näst på tur när den sista föräldern dör. Det senaste året har många av mina vänner gått bort. Michael Nyqvist, Rikard Wolff, Benny Fredriksson, Barbro Svensson, och andra som inte är offentliga. Få av dem hade uppnått åldern då man ska behöva dö. Varje för tidig död känns som ett nederlag. ”Snälla döden, jag hajar att du finns men ta en paus, lämna mig ifred, jag vill leva lite till.”

Är du rädd för döden?

– Tidigare var jag det, men jag har tagit tillbaka tron på ett liv efter detta. Nu när jag snart har fler kompisar i himlen än på jorden. Jag närmar mig mammas naivistiska bild av himlastegen som sänks ner när det är dags att säga ”tjing hej”. Jag hoppas att jag dör med Mark och barnen omkring mig och att de sjunger Härlig är jorden och håller mig i handen. Den sången har jag levt med sedan mamma sjöng den när jag nyfödd låg på hennes bröst och hon skulle dö och vi slöt vårt förbund.

Är jorden härlig?

– Ja, det är den. På sistone har jag faktiskt hållit på med dödsstädning, fast jag är frisk som en nötkärna. Jag har rensat upp i min ekonomi och avvecklat en välgörenhetsstiftelse, inte för att jag tänker sluta ge bort pengar utan för att barnen inte ska behöva ärva några plikter. Allt ska vara tydligt och enkelt så att jag kan dö i lugn och ro.

Som ”riksbög” och hbtq-kämpe förväntas du vara lojal med den identitetspolitiska rörelsen. Men i en kulturkrönika i Expressen försvarade du till exempel SvD:s ledarskribent Ivar Arpi och Marcus Birro, några av vänsterns främsta hatobjekt. Fick du identitetsrörelsen på dig då?

– Jag är mer religiös än politisk. I hela mitt liv har jag avslutat aftonbönen med att bevara ”alla andra i hela världen, amen.” Det är sorgligt med en samtid där man sticker ut för att man är humanist. Men jag är inte i räddbranschen, inte ute efter att behaga. Jag försöker tänka på vem jag upplever som svagast. När Alex Schulman gjorde sig rolig över Marcus Birros havererade äktenskap, så var det Marcus. Jag bjöd Marcus på lunch och det var trevligt. Jag hörde av mig till Lasse Kronér också när han blev metoo-skandaliserad, vi hade en fantastiskt trevlig middag i Göteborg.

– Problemet med identitetsvänstern är att de inte har någon humor. Och jag är lite som Hans Rosling, ”Jag har rätt och ni har fel”.

Din äldste bror Mattias, radikal professor i religionshistoria, beskrivs i terrorbekämpningskretsar som islamistapologet. Mattias var det enda av dina syskon som inte ville intervjuas för boken.

Hur låter det på era familjemiddagar?

– Vi har inga familjemiddagar. Fast min syster Stina ser jag som min bästa vän. Min bror Pelle och jag har bra kontakt, men han bor i Uddevalla. Pelle har varit baptistpastor och arbetat på ett HVB-hem för ensamkommande, men just nu är han arbetslös. Ja, Mattias sade nej till att bli intervjuad. Han är inte intresserad av att se bakåt, till skillnad från mig. En 55-årig komiker kan inte vända sin barndom ryggen. Mattias och jag har inte så mycket kontakt, men det är inte för att vi har någon stor konflikt.

Din lillasyster Stina, dokumentärfilmare och producent, verkar ganska normal jämfört med er andra?

– Nej, hon är också speciell. Men man måste säga att vi syskon har blivit väldigt kompetenta på det vi gör. Troligen har det med vår frikyrkliga uppväxt att göra, att vi känt pressen att förvalta vårt pund.

Du har skytt kollektiv ända sedan du blev mobbad och slagen i skolan?

– Ja, jag skyr kollektiv och har inga bästa vänner. Man kan säga att de som älskar mig är de jag inte känner. Om kyrkan ska bli full när jag dör så måste man bjuda in min publik. Barbro (Svensson) lyckades fylla två kyrkor med vänner. Hon sjöng i vårt kök på mitt 40-årskalas. P O Enquist satt och pratade med henne hela kvällen och var jätteimponerad.

Vilken födelsedagsfest var det som blev så misslyckad?

– Min 35-årsfest. Jag tyckte att den var misslyckad för att ingen sjöng för mig, jag var jätteledsen efteråt. Mark och jag har haft jättestora fester, men det är inte så många som bjuder tillbaka. Efteråt kanske någon ringer och vill ta en fika. Kan vi inte äta middag, säger jag. ”Jo, eller en fika.” Den blir heller aldrig av, så jag degraderas till en hitte-på-fika. När jag fyller 60 ska jag nog åka bort någonstans med Mark och barnen.

Mark och du är enormt folkkära.

– Vi är så folkkära! Jag hörde att Jimmie Åkesson strök en hatisk passage om mig i sin bok. Kanske insåg han att jag är för populär i hans kretsar.

Tänker du på att folk kan bli sårade när du ”hatar” Jimmie Åkesson i dina shower?

– Nu omyndigförklarar du folk! Jag blev folkkär genom utnötningsteknik. Jag står för något. Jag säger inte
”I mitt Europa bygger man inga murar” och en månad senare ”Jo, förresten”. Det vet min publik.

Vad hade du varit utan Mark?

– Det var väl en himla tur att vi träffades. De första 22 åren i livet letade vi efter varandra. Nu gör vi Sveriges roligaste podd ihop. Vi som trodde att vi skulle slå ihjäl varandra om vi jobbade ihop. Vi pratar som vi gör hemma, avbryter varandra oavbrutet och är råa – som en käftsmäll på vår lättkränkta tid. Mark och jag är genuint kära. Vi är jättekära. Oerhört kära. Så min eventuellt taskiga uppväxt har Gud kompenserat med kärlek, framgång och miljoner.

– Jag har inte sovit utan Mark på 32 år, utom när jag varit borta på turné. En gång i början var Mark bortrest några dagar. Då ringde han och sade ”Det känns konstigt att vakna på morgonen och undra: Var är nu han som stör?”