Första veckan efter Lill-Babs död låg hennes dotter Malin i sängen och ångrade allt hon inte hunnit göra med sin mamma. Men så hörde hon mammas röst inom sig: "Ska du ligga här? Vad har jag lärt dig? Upp och stå!” Långläsning ur senaste numret av M-magasin.

Av Marianne Westerlund Foto Sara Bille/Kappahl, TT

– Tänk att få vara på den här underbara platsen en helt vanlig torsdag, säger Kristin Kaspersen och blundar njutningsfullt mot vintersolen där vi sitter.

Och visst är det så. Temat för min intervju med henne och systern Malin Berghagen, sorgebearbetning, står i bjärt kontrast till den glada juliga stämningen i Stockholm, där vi ses idag. Till våren, i april, har det gått två år sedan Barbro Lill-Babs Svensson, en av Sveriges mest respekterade och älskade artister genom tiderna, gick bort. Att förlora en mamma är något som drabbar oss alla förr eller senare, men Barbro var inte vilken mamma som helst. Hon var en mamma hennes döttrar delade med hela svenska folket, och när hon dog utbröt närapå landssorg. Faktum är, att de sista fyra veckorna i hennes liv kanske var den enda gång döttrarna fick ha henne helt för sig själva.

– Mamma delade ju med sig så mycket av allt, säger Kristin, och efter hennes död har också vi delat med oss av vår saknad. Men livet går vidare. Nu behöver vi komma bort från tankar som tynger och lägga vår energi på det som är bra. Vi har många runt omkring oss som låter känslan av att vara i konstant sorg identifiera dem. Sorg är en del av livet som det är viktigt att prata om, inte vara rädd för att prata om. Men man får inte fastna i den. Mamma sjöng: ”Jag tänker leva tills jag dör”. Det vill vi ta till oss.

Ungefär här tar intervjun en annan riktning. Den går inte bort från sorgen per se, men skiftar fokus till det sorgen kan lära oss; tacksamhet för det vi har här och nu, för som Malin säger: ”Jag vet att allt kan ta slut imorgon”. Livet kan inte kontrolleras, det sker med oss. Men vi kan lära oss kontrollera våra tankar. Malin och Kristin har jobbat mycket med tankekontroll som ett led i sorgebearbetning. Tankar kommer och går som moln på himlen, dyker upp av sig själva och gör ingen skada om vi inte väljer att se dem som absolut sanning.

Att hålla styr på sina tankar är inte lätt, men det går att lära sig förstå och ifrågasätta dem. Är det vi tänker verkligen sant? Som exempel skildrar Malin den första veckan efter Barbros död när hon bara låg i sängen och inte ville resa sig. All kraft rann ur henne mycket på grund av det hon tänkte. Skuldtankarna malde. Allt hon borde ha gjort med sin mamma, men som inte blev av. De viktiga samtalen som sköts upp. Hon bodde på Mallorca och hade just börjat fundera på att flytta hem för att kunna vara närmare sina föräldrar på deras ålders höst. Så hann hon inte. Det var för sent.

Det gäller att vårda den tid man har tillsammans

Skuld och sorg höll på att cementeras. Men så jag hörde mammas röst inom mig: ”Ska du ligga här? Vad har jag lärt dig? Upp och stå!” Om det var något mamma alltid försökte lära oss så var det livslust, och att känna glädje över att vara här och nu.

– Jag hade ett val. Antingen kunde jag ligga kvar där i sängen i fosterställning, eller så kunde jag försöka ta kommandot över mina tankar.

Malin klev ur sängen och livet tog en ny och helt oväntad riktning. Ett par veckor efter Barbros död beslutade systrarna att leda en sedan länge planerad resa till Mallorca för en yogagrupp. Skulle de verkligen orka? Men att fokusera på något annat visade sig vara läkande.

– Mamma sade alltid: ”The show must go on”.

Barbro lärde sina döttrar vikten av att gråta och ventilera. Under tiden på Mallorca fick alla känslor lov att ta plats. Behövde tårarna komma höll de om varandra. En stund senare kunde de gå ner och peppa tjejerna i yogagruppen. Blev sorgen övermäktig satte sig Malin i duschen och bara skrek rakt ut.

– Jag lärde mig också ett ganska manligt tänk, att ta en låda i taget: jobblådan, vänskapslådan, sorge-
lådan och så vidare. Jag drog ut dem en och en och sedan stängde jag igen. Det var ett knep som fungerade väldigt bra.

Att det bara tre veckor efter Barbros död skulle tillkomma en låda som visade sig innehålla stark förälskelse var helt otippat. På en middag hemma hos goda vänner hamnade hon mittemot en man som presenterade sig som Martin Charlton. Blixten slog ner och Malin bestämde sig för att omfamna kärleken. Kärlek och sorg, hur går det ihop?

– Ja du … det är märkligt att man både kan vara kär och sörja samtidigt. Men det är fullt möjligt. Jag tillät mig att röra mig mellan de två ytterligheterna. Många som sörjer är rädda för att skratta, rädda att det kan uppfattas som att de inte sörjer tillräckligt. Själv upplevde jag det som att ju mer jag skrattade, desto mer kunde jag släppa fram den djupa gråten.

Man kan bli kär och sörja samtidigt, det är märkligt

Både Malin och Kristin har flera gånger konfronterats med döden i nära relationer. Kristin hade en stark och innerlig kontakt med sin farmor, som när hon gick bort lämnade ett stort tomrum. De har vänner som gått bort i cancer, och när Malins förste man Dag Taylor valde att avsluta sitt liv, miste två av hennes barn sin pappa. Att förlora sin mamma var dock det absolut svåraste.

– Är det något sorgen lärt mig, säger Malin, så är det att livet är så skört.

Hon drar sig till minnes den isande februarikväll 2018 då de slank in med Barbro på favoritkrogen på Östermalm. Där inne var varmt och skönt. Ljuslågorna återspeglades i deras ögon, samtalen och skratten avlöste varandra. Då visste ingen att det skulle bli deras sista middag tillsammans. Att Barbro var så sjuk. Att hon bara två månader senare inte skulle finnas hos dem längre.

– Det är något jag alltid bär med mig nu – att man aldrig vet hur lång tid man själv eller ens nära har tills det är slut. Vad som helst kan hända när som helst. När man minst anar det. Det gäller att vårda den tid man har tillsammans.

– Kanske, funderar Kristin, är det först när vi människor drabbas av kris, som vi verkligen förstår att helt och fullt uppskatta det vi har. Tidigare i livet tog jag ofta mycket för givet. Det gör jag inte längre.

– Förr kunde jag också oroa mig för saker jag inte kunde påverka och fastna i det. Ofta sådant som låg bakom mig. Idag inser jag att det inte går att ändra på det som varit. Men vad kan jag ändra?

Jo, återigen tankarna. Att tänka tankar av tacksamhet gör skillnad för det dagliga livet. Att försöka se det vi har och inte det vi inte har. För Kristin har det blivit lite av en bön att varje dag tacka för det livet ger henne. Det gör att hon ser tillvaron klarare och hjärtligare. Visst, säger hon, kan det vara motigt att jobba med sig själv, men om man försöker blir livet ofta lite lättare. Hon pekar på ett plåster på sin panna som döljer ett ärr. Det var under Let’s Dance i våras hon föll handlöst ner i golvet från sin danspartners axel. Pannan sprack och en muskel gick av. ”Guud, va’ jobbigt med ett ärr i pannan” sade folk runtomkring.

– Men där och då märkte jag, att jag jobbat så pass mycket med mina tankar att jag kunde sluta vara irriterad, sluta gräma mig för ärret, sluta tänka på allt som gick fel. Jag hade ramlat, det gick inte att få ogjort, så skit samma. Känslan av att kunna lägga bort det negativa tänket var helt fantastisk.

Om vi kort går tillbaka till temat sorgebearbetning. Du Malin, har en stark tro. Det måste underlätta.

– Absolut. Min äldste son sade vid ett tillfälle efter att hans pappa gått bort: ”Det känns väldigt tryggt för mig att veta att du tror mamma, för då kan jag vila i den tron”. Min tillit till att det finns något större än vi själva var en sådan säkerhet för honom och är det för mig.

Jag har haft en så fantastisk mamma, det lindrar

Malins gudstro har alltid funnits. Den är själva kärnan i henne. När hon var sju år ritade hon en teckning som hon fortfarande har kvar. Den föreställer en bibel. Under den har hon med vingliga bokstäver skrivit: Livets väg är en lång väg.

– De svåra och stora frågeställningarna fanns inom mig redan då. Jag brukar säga till Martin: ”Du får gärna ha åsikter om min personlighet, men min andlighet kan du inte ändra. Då slåss du mot något som kommer vara lönlöst att bekämpa”.

Malin har alltid känt en förbundenhet med änglar och finner en enorm trygghet i det. Varifrån insikten kommer, att hon själv – och alla vi andra – har en skyddsängel vet hon inte. Kanske såddes fröet i lugnet hemma hos mormor i Järvsö som varje kväll brukade be aftonbön med henne i lampans sken.

systrarna

Malin Berghagen

Gör: ”Ser tiden an just nu, men ska skriva en Mallorcabok”.

Bor: Stockholm och på Mallorca.

Familj: Barnen Christopher, 32, Love, 30, Linn, 24, och Isak, 17, kärleken Martin.

Ålder: 53.

Kristin Kaspersen

Gör: ”Jobbar med föreläsningar om hur jag tänker för att må bra”.

Bor: Stockholm.

Familj: Sönerna Filip, 22, och Leon, 15.

Ålder: 50.

– Tanken att jag har en ängel som vakar över mig får mig att känna mig lugn. Jag mår bra av det.

– Jag har inte den andliga sidan, inskjuter Kristin, jag är mer praktiskt lagd. Men att försöka välja sina tankar är kanske också en typ av andlighet? Mitt i smärtan efter mamma kunde jag känna så mycket tacksamhet över att jag haft en så fantastisk mamma. Det lindrade.

– Självklart kan också jag vakna och tycka att det är en skitdag. Att ändra sitt tänkesätt är ett hästjobb. Men när jag fyller min morgon med tacksamhet, när jag tackar för det som kommer till mig under dagen, vad det än må vara, så blir allt lättare.

För Barbro betydde familjen allt. Hon var familjens trygghet och nav. När hon försvann föll en grundpelare bort som gjorde att tillvaron haltade på ett ben. Senaste året har mycket handlat om att återupprätta balansen. Systrarna har måst hitta nya platser i familjen, finna nya vägar.

– Vi har ärvt olika styrkor och svagheter från mamma, tillsammans bygger vi nu upp en ny familjekonstellation. Närheten oss systrar emellan har fördjupats, också den mellan våra barn.

– Oavsett vem det är som faller bort, måste någon annan fylla den platsen, säger Malin. Jag såg en stor förändring i min äldste son när jag flyttade hem. Jag ringde upp honom och sa: ”Vet du, mamma är hemma nu. Du behöver inte längre vara den som tar hand om de andra syskonen”. När jag bodde på Mallorca kände han att det var hans ansvar att de mådde bra och att allt funkade. Nu kan han släppa det. Jag är hemma.

– Vi systrar är hjul med olika nav. Vi har blivit lite mer självständiga och vi försöker skapa en trygghet för barnen. Vi löser det tillsammans, säger Kristin.

17-KABER-LillBabs-263_Claro-Normal_desk1_2019-10-31_32125

Barbro var navet i familjen, nu byggs nya konstellationer.