M-magasins nya bokredaktör heter Kerstin Särneö. Hon läser helst liggande i soffan hemma i Göteborg, medan hon klappar pudeln Puma, och frun Majan serverar te. Läsandet blev en passion i tonåren, när hon vårdades för skolios. Genom böckerna öppnade sig världen.

När började du älska böcker?

– Det var i tonåren. Jag led av skolios och i fem år var jag instängd i en korsett av stål och läder. Jag kunde inte gå ut och dansa, jag kunde inte leva som andra tonåringar. Det var genom böckerna jag levde, blev vuxen, upptäckte världen och sexualiteten.

– Jag blev av naturliga skäl befriad från gymnastiken men lyckades också bli befriad från både syslöjd och teckning, det var min sjukdomsvinst, skrattar Kerstin.

I stället tillbringade hon tiden i sitt rum med böckerna.

Kerstin Särneö

Gör: Journalist, bokskribent, lärare.

Bor: Göteborg.

Familj: Gift med Majan, vuxen son.

Ålder: 62.

Aktuell: Ny bokredaktör i M-magasin

kerstinsbokpost@gmail.com

Vad läste du då, i tonåren?

– Jag betade mig igenom skolbiblioteket från A till Ö. Det var många av proletärförfattarna som berörde mig Moa Martinson, Harry Martinson, Vilhelm Moberg … Men jag läste också Pearl S Buck och Remarque och senare Dostojevskij.

När blev du av med korsetten?

– Först när jag var 17 år, men sedan tvingades jag använda den igen ett år, när jag var 20.

Men du släppte inte böckerna bara för att du blivit frisläppt ur lädret och stålet?

– Nej, jag började läsa litteraturvetenskap och jag sökte mig till journalistiken. Det var berättandet jag ville åt.

Du har undervisat på Journalisthögskolan i Göteborg i många år.

– Ja, jag undervisade blivande journalister som adjunkt där under 23 år samtidigt som jag frilansade som journalist. Det blev en bra korsbefruktning. Jag blev en bättre lärare genom att jag var ute och jobbade och jag blev en bättre journalist genom att jag hade det mer analytiska perspektivet som lärare.

Vad gör du nu, förutom att du börjat på nya jobbet som M-magasins bokredaktör?

– I fjol gick jag i tidig pension från adjunktsjobbet vid 61. Jag var inte trött på att undervisa eller på mina studenter men jag var trött på alla möten och all planering. Nu frilansar jag lite mer och hoppar in och undervisar ibland. Man kan säga att jag är halvpensionär.

Du har varit bokrecensent i 16 år, blir du någonsin trött på böcker?

– Nej, men ibland längtar jag efter att bara få nöjesläsa. Jag har sparat en del böcker i en hylla som jag ska läsa när jag går i riktig pension. Det börjar bli en ganska lång hylla nu.

Hur är det att år efter år så att säga få ”läsa i tjänsten”

– Jag brukar säga att jag har världens bästa jobb. När jag ligger i soffan med min Ipad och läser brukar jag säga till min fru Majan: ”Det här är debiterbar tid”. Böcker är min snuttefilt, min tröst, min mindfulness, min fördomstvätt – om man läser kan man inte behålla sina fördomar.

Är det någon speciell kategori av litteratur som du föredrar?

– Jag tycker att det är väldigt viktigt med bredden. Jag gillar att läsa en välskriven feelgood eller romance, men sedan vill jag läsa nobelpristagare också. Det enda jag inte är så förtjust i är skräck och science fiction.

– Det får inte bara vara finkulturellt. Det ska vara allt från Chimamanda Ngozi Adichie, Maryse Condé och Siri Hustvedt  till i andra änden Simona Ahrnstedt med romance eller Jojo Moyes med feelgood.

Händer det att du slutar läsa en bok som du börjat på?

– Ja, efter 75–100 sidor ungefär. Då vet jag om den är riktigt dålig och sådana böcker är inget som jag ska lägga tid på att läsa och inget jag vill ta med på mina boksidor.

Hur läser du?

– Liggande i soffan. När vi skulle köpa en ny soffa åkte vi runt och kollade och jag fick provligga flera för att känna om det var en bra lässoffa. Vi hittade en bra på Ikea till slut. Jag ligger och vår pudel, Puma, som vet att hon inte får vara i soffan kommer och ställer sig bredvid så att jag kan klappa henne. Puma älskar att jag ligger och läser, då blir hon klappad i timmar. Och Majan kommer med en kopp te ibland.

Kan du ge två premiär-tips till din M-magasins läsare? En äldre bok och någon ny?

– Det blir tre. Den lite äldre boken är Roy Jacobsens De osynliga om en familj som lever på en karg norsk ö 1920–35. En otroligt fantastisk bok, en bok om att vara människa. Finns nu i pocket.

– Av författare jag läst de senaste åren så är det två vars böcker har berört mig djupt – Karin Smirnoff och Alex Schulman. Karin Smirnoffs Jag for ner till bror experimenterar med språket men blir aldrig pretto. Och man nästan gråter då Alex Schulman skriver om sin mormor och morfars liv i Bränn alla mina brev.