Stina Wollter och Micke Olsson har varit ett par i 24 år. Trots att kriserna har varit många blir hon fort-
farande knäsvag av hans ande­dräkt. Och han skulle välja henne igen och igen, även om han såg henne för första gången i en folksamling.
En starkare kärlek är svårare att hitta.

Det är för väl att kärleksgrunden som deras förhållande vilar på är bergfast solid, för relationen har inte varit helt enkel.
Den ena introvert, den andra extrovert.
Den ena syns och tar plats, den andra håller sig i bakgrunden.
Den ena skyggar för utbrott, den andra skräms av tystnad.
Sådana olikheter bäddar för bråk och missförstånd.
Kriserna har varit många, men har alltid slutat med att de valt om varandra.
Så här berättar de själva om hur det är att ha varandra som livskamrater.

Micke om att vara livskamrat med Stina.

Att leva med Stina är som att vara i en nöjespark utan att behöva åka i de läskiga sakerna – om man inte vill.
I våras gav vi ut vårt gemensamma debutalbum. Titellåten, Garden Song, är en kärlekssång som jag skrev till henne när vi nyss hade träffats.
Då jobbade jag i en skivaffär och hade musiken som hobby. Stina var konstnär och levde redan då på sin konst. Hennes kreativitet smittar!

Micke Olsson & Stina Wollter

Gör: Han brevbärare och musiker. Hon konstnär, kroppsaktivist, radiopratare med mera.
Familj: Varandra, två barn och katten Sirap.
Bor: Lägenhet i Uppsala.
Ålder: Båda 54.
Aktuella med: Den gemensamma skivan Garden Songs och Stinas biografi Kring denna kropp (Forum).

Bonus: Se Stinas och Mickes reaktion när de läser den här artikeln om sig själva, här.

Förutom att skriva musik och spela i olika band har jag ställt ut fotografier några gånger. Utan Stina hade jag på sin höjd lagt ut lite coola bilder på Instagram.
På ett sätt tror jag att kreativitet handlar om att ta sig själv på allvar. Jag har alltid varit en rolig och flamsig typ, numera är jag allvarlig – också. Det tycker jag om.
Konsten och skapandet finns med som en självklar del både i vårt gemensamma och i mitt eget liv.

Jag är en ganska udda brevbärare, 90 procent av mina kolleger är sportmänniskor. Men jag gillar jobbet och det ger utrymme för annat.

Stina är en offentlig person. Det satte fart för två år sedan när hon var med i Let’s Dance. Några år dessförinnan hade hon öppnat ett Instagramkonto där hon lägger upp sina väldigt speciella dansfilmer. Jag har alltid varit medveten om att vi lever i ett patriarkat, men Stinas kroppsaktivism visar att det är mycket tyngre och farligare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Jag är stolt som en tupp över vad hon gör och vill supporta henne till hundra procent! Till en del handlar det om praktiska grejer som att ha koll på bokningar och mejl, köra hit och dit, lämna och hämta ibland hennes konst, ibland henne.
Nyligen undrade en journalist hur det känns att leva i hennes skugga. Intressant fråga … den skulle inte ställas till en kvinna i min situation.

Samtidigt är det bakom kulisserna det verkliga livet sker. Där finns vi. Den delen har blivit viktigare att vårda nu när Stinas alla engagemang äter upp så mycket av vår tid.
Allt jag gör, som gör det lättare för henne, gör mig delaktig i allt det roliga som händer kring henne. Livet med henne är aldrig tråkigt.

Men det är inte alltid lätt.

Om vi inte hade varit ihop är det osäkert om jag hade brytt mig om att tampas med mina personliga knepig-
heter.
När jag träffade Stina visste jag inte hur man gjorde när man grälade.
Jag är uppvuxen i en familj där det var tyst och jag fick inte med mig några verktyg för att visa och tala om känslor.
Stina kommer från en familj, där folk blir arga och det smäller och dundrar hela tiden. En halvtimme efter utbrottet kan den som varit argast gå in och be om att få låna lite deodorant av den andra.

Genom Stina har jag övat mig på att ta konflikter, ibland har det handlat om att stå kvar i egna fajter, ibland att stötta Stina i hennes.
Jag vill det inte, men fortfarande har jag lätt för att sluta mig när något är svårt. För mig är tystnaden ett handikapp, men Stina tolkar den som ett vapen jag använder mot henne, något farligt. Det har hänt att jag känt mig underkänd. En gång för ungefär tio år sedan fick jag för mig att jag skulle separera. Men nej, det hade varit lika fel som att frivilligt amputera sitt ena ben. Krisen förde oss ännu närmare varandra.

I våras gifte vi oss i New York. Det är konstigt … det var redan vi, men giftermålet gjorde skillnad. Det blev ännu mer på allvar.
Vi har aldrig haft det så bra som nu.
Stina är en fontän av kärlek, konst, mat … av allt som är liv.

Stina om att vara livskamrat med Micke.

Jag vädrade rätt, när livets rörelse ledde mig fram till Micke.
I honom finns inte en endaste skärva av vilja till förtryck, förminskning eller kontroll av mig.

Vi älskar varandra så förtvivlat starkt. Ändå har jag, har vi, periodvis varit förtvivlat olyckliga.

Under en period träffade vi en familjerådgivare, som vi egentligen borde bygga ett litet altare åt här hemma. I Micke och mig såg hon två små barn som hade gått vilse i en stor skog. Vi höll varandra hårt i handen och hoppades på att den andra skulle hitta ut.
Det var då vi förstod att ett förhållande, hur bra det än är, inte kan laga allt som är trasigt. Vissa saker måste man göra på var sitt håll.

Kärlek är kärlek, en del av den är jobb. Med min envishet har jag hållit fast vid det arbetet. Har känt mig som en gruvarbetare som kommer upp ur gruvan och utmattad flåsar: Som jag har grävt, inte konstigt att jag har hittat guld!
När vi blev kära var min dotter Lisa 5 år och jag var ihop med en annan man. Jag visste vem Micke var och tyckte han var fin, men kände honom inte. En natt drömde jag en stark, konkret dröm om oss. När jag vaknade och vände mig om i sängen, låg där fel man.

2019-02-wollter2

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Känslan gick inte över, jag kände mig helt förvirrad, grät på jobbet inne på toaletten och på eftermiddagen ringde jag till Micke och sade: Jag är kär i dig. Han ville också träffas. På kvällen skulle vi gå på samma konsert. Jag kom efter honom och såg hans gestalt bakifrån. Han hade en kortärmad t-shirt och jag ställde mig bakom honom och förde upp mina händer längst hans armar, upp mot axlarna.
En stund senare satt vi på en bänk och kysste varandra för första gången. Det är oförklarligt, men det kändes exakt som i drömmen.

Kärleken mellan oss var omedelbar. För att det inte skulle bli så dramatiskt för Lisa, såg vi till att hon fick träffa Micke tillsammans med några av våra vänner. Han och jag stod flera meter från varandra när Lisa tittade på oss och sade: Kan det bli syskon mellan er? Hon såg och tog Micke till sig med en gång.
Efter tre månader var vi med barn.

Och så, mitt i den stora kärleken, satte vardagslivet igång med barn, lämningar och hämtningar, jobb och pussel.

Våra olikheter märktes efterhand. Jag är extremt transparent, värsta känslobombaren. I den kultur Micke kom från formulerade man sig inte kring känslor så värst.
Folk kan tro att jag är en dominant jävel som styr och ställer, men den som är tyst kan också dominera. Jag har försökt allt för att nå in till honom. Flera gånger har vi kommunicerat via lappar där jag skrivit ner olika påståenden där han har fått kryssa i ja, nej eller vet ej.
Micke är inte en typisk normativ man, men på typiskt manssätt har han ändå haft svårt att tala om vissa saker. Det går inte med mig, jag är en böldspräckare. Varje gång jag stuckit hål på en böld, så har riktiga Micke kommit ut ur det lilla hålet.

Det är ofta genom kriserna vi har fått syn på varandra – och oss själva. Och nu har vi landat i en bättre kommunikation än någonsin tidigare.
Jag är så glad för att jag får uppleva en sådan här långvarig relation. Micke är en persiljekvist i livet, han är fyren som lyser i natten.

Vi tycker verkligen om att vara med varandra.

Mellan oss finns också en god tystnad, som jag älskar. Den är vacker, självklar och talande.
Och så har vi fruktansvärt roligt tillsammans. Tänk en hårig man på 97 kilo, med 46 i skonummer, som kommer in i vardagsrummet och börjar dansa nakenbalett à la Svansjön. Eller låter barnen klä ut honom till älva.

Vi har båda varit mycket närvarande föräldrar, nu när Lisa och Viggo är vuxna njuter vi av att ha frånvarande barn.
Det är ju så att i den där stora skogen som är livet, finns det ingen som jag hellre vill hålla i handen än Micke.