– Min mamma var i toppform tills hon var 80, men blev sedan sämre, och de sista åren var hon riktigt dålig. När jag har gjort den här boken har jag märkt att den får mig att minnas de där fina stunderna som jag nästan hade glömt bort.

Mamma Elda kom till Sverige från Italien, med en liten Amelia i bagaget. Ett långt, ofta strävsamt liv tog slut när Elda var 92.

– Det som händer, och det tror jag många kan känna igen sig i, är att om den sista tiden har varit dålig, så lägger sig den som ett lock på skrattminnena, de glada minnena.

Boken har Amelia skapat utifrån fotografier, men också andra minnen. Hon har skrivit ner mamma Eldas bästa pastarecept, och hon har lagt till den fina dikten som lästes på mammas begravning.

– Boken blir som minnets stöttepelare, den ska ligga framme, och vi ska titta i den då och då.

På vilket sätt blir minnen, överlag, viktigare med åldern tycker du?

– När vi bli äldre har vi en tendens att glömma det som ligger nära, medan minnen som ristat sig fast blir starkare. Och när vi blir äldre har vi tid att minnas!

Idag omges vi av bilder överallt, på facebook, instagram, i tidningar och i reklam. Kan bilden fortfarande vara betydelsefull?

– Absolut, men det snabba scrollandet av bilder betyder nog inte så mycket. Men man ska komma ihåg att före 1970-talet och de enkla kamerorna som kom då, var ju fototillfällena inte många. Fotografierna från förr är från särskilda tillfällen, det finns inte så mycket vardagsbilder.

Hur gick du själv till väga när du gjorde boken?

– Jag gick igenom alla våra album och mammas album, och fann också hur underbara svartvita bilder är. Lite solblekta, en särskild sorts tidsmarkör.

Mamma Eldas begravning blev borgerlig. Amelia ville ha möjlighet att utforma den efter hennes, och familjens önskemål.

– Min mamma var 92 år, och var städerska hela sitt liv. Det var inte en stor begravning. Vi spelade musik som hon tyckte om, barn och barnbarn stod med ljus kring kistan, och mina söner höll ett tal till mormor. Jag skrev ett brev till himlen. Om hon hade varit med, så hade hon nog varit glad och nöjd. Och lite av hennes aska är återbördad till floden Tibern, som flyter genom Rom.

Boken blir ett sätt att fortsätta minnas Elda och hennes liv som levdes långt från röda mattan. En skojig städerska, säger Amelia med varm röst. 

Boken har nog också haft en terapeutisk funktion.

– Nu får jag en annan slutbild, den av min mamma som den glada och roliga person hon var. Jag har fått bestämma hur jag vill minnas. 

NUVARANDE Amelia Adamo: – Boken har gett min mamma nytt liv
NÄSTA Ny tjänst från M: Skapa din egen minnesbok