Jagad, ledsen, uthängd. Anna Wahlgrens resa till Indien liknar en flykt, men mest sökte hon lugnet. Och hon fann det – och en ny familj, vid kanten av Indiska oceanen.

– Därhemma blev jag slängd på sophögen, här har jag ett nytt och kärleksfullt liv!

I M-magasin nr 7/2017 skrev hon själv om flykten från Sverige och livet i Indien. Nu är hon aktuell i Kristina Hedbergs film Hela Sveriges mamma, som visas på SvT.

D

et började egentligen redan 1992, för tjugofem år sedan. Jag hade fått ärva och lovade alla barnen en resa med mamma varthelst de ville i världen. Min då nyvuxne son var först ut. Han ville se Indien.

Vi reste runt, sexton svenskar, i lika många dagar. Avstånden är stora i Indien, som är en subkontinent och omfattar fler stater än Europas länder. Det var buss dag ut och dag in och övernattningar i allt från tält till forna maharadjapalats. Kock med ambulerande kök medföljde, liksom en guide. Vi hade utlovats en namnkunnig inhemsk guide, men väl på plats fick vi veta att han var sjuk. Hälsade oss välkomna gjorde en kvinna i sari med röd prick i pannan! Hur skulle nu detta gå? Där kom mina svenska fördomar tassande. Som jag inte ens visste om att jag hade, jag som kom från jämlikhetens förlovade land. Men guidens fru arbetade som en hel karl (sic!). Hon kunde allt, visste allt, skötte allt. Hennes engelska var utmärkt. På varje ställe möttes hon av lokala guider som alla såg lika förvånade ut. Jaha, tänkte jag, de tycker väl inte att en kvinna ska syssla med sådant här, det klarar hon inte … Så fel jag hade! Alla bemötte henne med största respekt. Förvåningen gällde deras förtrogne arbetskollega, som för första gången på hur många år som helst inte var med. Vad hade hänt honom? Nej, han var sjuk men ingen fara för livet. Puh!

Aktuell i Hela Sveriges mamma, en film i två delar av Kristina Hedberg. Kan ses på SvT Play.

Kunnighet är det som respekteras. Oavsett kön. Kunnighet är inte detsamma som teoretiskt kunnande. Kunnig blir man genom att lära av dem som kan: watch and learn, se och lär och praktisera! Guiden hade haft sin hustru med sig på många arbetsresor, inte för att vara snäll eller visa upp henne som kuttersmycke, utan just för att hon skulle kunna ersätta honom, om och när han måste utebli.

Andra gången jag reste till Indien var två år senare, 1994. En av mina sju döttrar som lyssnat till sin brors entusiastiska reseberättelser ville också resa till Indien med mamma. Hon var sexton år och vacker som en dag, vilket uppmärksammades. En prydlig indier gjorde sina framstötar – till mamma. Kunde han få gifta sig med henne? Nej, tyvärr inte! Den här gången lärde jag mig att man varken behöver förklara eller försvara sig eller be om ursäkt för att man säger nej till vad det nu är. Man bara ler. The smile is the beginning of peace, lär sig barnen sjunga i skolan. Leendet är början till fred!

Tredje gången reste jag ensam. Jag ville tillbaka till Indien, som börjat gå mig i blodet. Det är lätt hänt, vet alla som varit här! Med charter reste jag till Goa, där jag aldrig varit, i akt och mening att se havet och rekognoscera – jag ville hitta Stället, en plats där jag kunde stanna längre, och skriva. Bakom mig hade jag en trist andra skilsmässa från make 5/6. Året var 1997. Jag kom till Calangute i norra Goa. Det är där jag sitter nu, tjugo år senare.

Stränderna i Goa sträcker sig många mil som ett pärlband. Indier från hela landet betraktar Goa som sitt Skanör-Falsterbo, kan man säga. På morgonen gav jag mig av från det enkla charterhotellet, som låg ett stycke från havet, för att sondera. Nere på stranden kom en ung pojke emot mig, kanske femton år gammal, och tittade på mig med värme. ”Du letar efter någonstans att bo, Ma’m.” Hur visste han det? Hans jobb, förstod jag, var att locka turister till just den strandrestaurang där han arbetade för att säkra ägarens intressen. Jag fick ett stort rum på ovanvåningen med avlägsen havsutsikt och tänkte att jag kunde börja där, även om det inte kändes som Stället.

M

orgonen efter kom den unge pojken oväntat med frukost åt mig; kaffe, rostat bröd och omelett. Jag hade gråtit, vilket han såg ögonblickligen. Varför var jag ledsen? Nej då, det var ingenting! Men han var bestört. Till slut fick jag hitta på att jag hade lite ont …

Då tog han bossens bike, återigen utan att fråga, och körde in till själva samhället, uppsökte ett apotek och inhandlade två sorters värktabletter, som han betalade ur egen mager ficka. Jag fick inte betala ett öre. Inte för medicinen, inte för bensinen, inte ens lite dricks. Ingenting. Jag hade mött en god människa. Och han var inte den enda. Vänlighet och hjälpsamhet är indiernas adelsmärken.

Det första jag såg var en stenlåda till byggnad fullklistrad med ölreklam, omgiven av en myrstack med bikes samt en hög med sopor vid sidan av den enkla entrén. Men när jag klev in och hamnade i den föga eleganta restaurangen, möttes jag av en syn som avgjorde saken. Jag hade hittat Stället! Tre stora fönster vid bortre änden stod uppslagna mot havet. Och havet var nära, så nära. Ingenting fanns i vägen, inga solparasoller, inga försäljningsstånd, inget tingeltangel, ingenting. Jo, kor! Och ett litet altare på en låg klippa utanför. Jag satte mig vid den långa bänkskivan under de öppna fönstren och beställde in något att äta till den enda musiken av vågornas brus … Maten var utmärkt. Den goda kokerskan är kvar där än, tjugo år senare.

 

5 x Anna Wahlgren

MAKAN – 1961 gifte Anna Wahlgren sig med Lars Danius. Det blev fem äktenskap till, med Carsten Feldt, Hamid el Khatib, Bo Söderberg, Per-Iwar Sohlström och Stig Karlsson.

SUPERMAMMAN – 1962 fick Anna Wahlgren sitt första barn, Sara Danius (numera ständig sekreterare i Svenska Akademien). Därefter fick hon åtta barn till, varav ett barn, sonen Aron, dog i difteri vid tre års ålder, 1975.

FÖRFATTAREN – 1968 gav Anna Wahlgren ut sin första bok, novellsamlingen En av kvällarna i november. Genombrottet kom med Veka livet 1970, vardagsberättelser om moderskap. Därefter har det blivit ett tjugotal till.

DAGISMOTSTÅNDAREN – 1977 medverkade Anna Wahlgren i tv-programmet Konfrontation. På den tiden skanderade kvinnor ”Ropen skalla, daghem åt alla!” Men inte Anna, som menade att dagis mest var för arbetsgivare och inte för barnen, vilka borde tas om hand av människor som älskar dem.   

BARNUPPFOSTRAREN – 1983 utkommer Anna Wahlgrens Barnaboken, en handfast bok om barnuppfostran för 0–16-åringar. Den har kommit ut i flera upplagor och är mest känd för Sova hela natten-kuren, en metod som både risats och rosats (av exempelvis Camilla Läckberg).

Stället hade sex små rum med dusch och toalett i en loftgångslänga intill restaurangen, lika nära havet. Rum är kanske att ta i – kloster-celler, snarare. Priserna var där-efter. Jag hade råd att bo lyxigare på den tiden, och det gjorde jag också när jag reste till Goa med barn och barnbarn och bästa väninnan flera gånger senare genom åren, men för min egen enkla sinnesfrid, när jag reste ensam, var det spartanska Stället perfekt. Det blev mitt andra hem. Och det är unikt, nästan som ett kulturminnesmärke, bevakat av myndigheterna. På denna del av stranden i Big Vagator, som kallas indiernas egen, får inga shacks smällas upp, inga försäljare exponera sina shops, ingen vattensport bedrivas med racerbåtar, ingen delfinspaning, luftballonger i skyn och och allt vad det är. De utländska turisterna, foreigners, är ganska lätträknade – de håller hellre till i Little Vagator på andra sidan den magnifika utsiktsplatsen, medan indierna väller in till ”sin” strand i busslaster, skolklasser, familjer … Jag har skrivit en bok om tillvaron jag hade där som svensk äldre dam och långliggare: Breven från Indien (2014).

I

ndien kryper under skinnet på mig alltmer. Genom den unge pojken Vithal, som under åren växte till sig och blev både äkta körkortsinnehavare och yrkeschaufför, har jag fått lära mig hur gåtfullt livet är. Hans historia förtjänar sin egen berättelse. Ur de mest fruktansvärda förhållanden, inte bara fattiga bortom allt vi övergödda västerlänningar kan föreställa oss, utan också kärlekslösa, växte en människa fram som var godheten, livsglädjen, andligheten och kärleken till medmänniskorna personifierad. Hur var det möjligt?

Samtidigt växte i stället Den Kränkta Generationen fram i Sverige och fyllde terapisofforna för dyra pengar, knaprade psykofarmaka och anlitade hypnos, hänförd av den moderna, ansvarsbefriade offermentaliteten. Som historikern Yuval Harari konstaterar i sitt mästerverk Sapiens: ”Mamma och pappa har ungefär lika stora utsikter att bli frikända i den freudianska domstolen som de anklagade i de stalinistiska skådeprocesserna på 1930-talet.” Det fick jag erfara!

Den tredje av mina sju döttrar utkom med en bok*, en nidskrift i mina ögon, som var så hatisk att jag inte förmådde läsa den på fyra månader.

Jag förstod inte hur det var möjligt att jag faktiskt vaknade igen varje morgon.

Jag dog inte, även om jag höll på att förlora förståndet. För att om möjligt bevara det, skrev jag Sanning eller konsekvens 2012. Det är ingen ilsken anklagelseskrift eller hämndbok, tvärtom en mycket ledsen men mycket kärleksfull spårsökning.

Sedan reste jag till Indien.

D

å var det hela sju år sedan jag såg havet sist och min indiske son, som jag kommit att börja kalla Vito. Under dessa sju år hade jag fått lika många nya små barnbarn i Sverige. (Nu har jag sjutton!) När alla börjat på dagis reste jag till min fridens boning i Vagator.

Ryktet om min uselhet hade föregått mig. Jag berättade för Vito vad som hänt så gott jag kunde. Hans pragmatiska förstånd är inte navelskådande. Kommentaren var enkel och flärdfri: VERY BAD. Mycket illa. Och han hade den logiska lösningen klar: ”I Sverige har du problem. I Indien har du inga problem. Åk inte tillbaka till Sverige!”

Min lilla stora pojke hade passerat de trettio. På de sju åren jag inte sett honom hade han blivit en mogen man. Borta var den skrangliga gestalten med insjunkna ögon och urgröpta kinder, yvig hårkalufs och hemsk mustasch. Framför mig där i loftgången satt en lugn, välvuxen och vacker man, välrakad och välklippt, varmt leende som alltid med bländvita tänder, lycklig och glad. Han hade haft det bra, tydligen? I motsats till mig, då? (Som grät floder och åter floder så att jag väl höjde havsnivån i Vagator.) Vad hade hänt honom? Det blev strax min tur att utbrista VERY BAD. Jag blev så chockad att jag nästan glömde bort att gråta över mig själv.

I arbetarklassen anses sönerna giftasvuxna vid 25, 26 års ålder. Då ska de kunna fortplanta släktet – släkten? – och försörja en familj. I den mycket fattiga hemby där Vito var född och hade sin gamla mamma, indisk rom av den absolut lägsta kasten, fanns en bonde som inte hade någon son. Han tyckte att faderlöse Vito kunde gifta sig med hans dotter och arbeta åt honom på fälten. Det tyckte gamla mamma också. Vitklädda vigdes de unga tu i templet. Några festligheter följde inte och ingen registrering av äktenskapet skedde. Men Vito fullbordade det, som man ska, och resultatet kom till världen nio månader senare: en liten pojke, som däremot registrerades nogsamt.

Vito vägrade slita på fälten som oavlönad dräng hos svärfar. Han återvände med sin nyblivna fru till Goa, där han jobbat i alla år sedan han som sjuårig parvel sålde svarta plastpåsar på matmarknaden för folk att lägga frukt och grönsaker i. Åter i Goa jobbade han och slet och kände halva världen. Det gjorde inte den unga modern, som tröttnade på hela tillställningen, framför allt på kassabristen. En dag ringde hon hem till föräldrarna: ”Han dricker! Han slår mig! I går hällde han fotogen över mig och tänkte tända på!” Föräldrarna kom störtande, hämtade hem henne och barnet och stämde den nyblivne fadern inför rätta.

D

et blev en utdragen process. Indiska domstolar är inte att leka med. Den anklagade frikändes slutligen på alla punkter, eftersom ingen av alla tillkallade vittnen, inklusive gamla mamma, någonsin sett honom dricka, använda våld eller hemfalla åt hotelser. Målsäganden däremot hade inga bevis att anföra och inga vittnen att åberopa. Domen blev hård ändå. Vito skulle betala ett underhåll som vida översteg hans magra inkomst, varav han redan skickade hälften till gamla mamma varje månad (som han alltid gjort och gör än). Kravet modifierades, men ett värre straff utfärdades: besöksförbud. Han fick inte träffa den lille.

Den lille lämnades småningom av mamman hos gossens morföräldrar, varefter de i sin tur dumpade barnet hos Vitos gamla mamma. Där fanns redan en liten flicka, Vitos systerdotter, pojkens kusin.

Nu hade Vito inte sett sin son på fem år.

Mitt hjärta blödde. Vito var inte bitter. Ur sin smärta sa han bara: ”Jag vill aldrig nämna hennes namn igen.” Hennes vidare öden frågar han inte efter.

”Åk inte tillbaka till Sverige!” sa Vito. Riktigt så enkelt var det nu inte. Jag måste försöka sälja mitt hem sedan 30 år, familjegården och konferensanläggningen jag låtit bygga i Gastsjön i Jämtland. Med mitt namn så grundligt draget i smutsen var jag renons på försörjningsmöjligheter och kunde inte behålla det. Jag lovade komma tillbaka om ett halvår igen. ”Då ska du bo bättre än så här”, sa min indiske son. Och han lovade: ”Jag ska ta hand om dig till ditt sista andetag.” Jag trodde inte jag hade hört rätt. Menade han allvar? Det gjorde han! ”Du ska vila, skriva, göra ingenting och vara lycklig, Mom”, var hans enda order.

En vecka innan jag skulle återvända och ta in på ett mer komfortabelt boende, som Vito skulle ha i beredskap, ringde han och berättade att båda barnen var på väg till honom! Gamla mamma hade satt dem på tolvtimmarsbussen till Goa tillsammans med en Anita, som hjälpt henne ta hand om dem sista tiden. ”Nu får du ta över! Jag orkar inte.” Anita, som barnen redan kallade mamma, borde han också ta över, underförstått – ett föräldralöst barnhemsbarn som slitit på fälten från tio års ålder. Vito visste vem hon var men kände henne inte. ”Jaha”, sa jag och hämtade andan, ”då får du väl snabbt som ögat ordna någonting större, där vi kan bo allihop!”

Med vänners hjälp fixade han på ingen tid en välmöblerad lägenhet med kök och flera rum, två badrum (med varmvatten!), stor altan samt AC och extra balkong för mig. Hyra: 2 000 kronor. Barnen fick för första gången i livet sova i säng i stället för på stengolv. Ja, Vito och Anita likaså.

Anita, smeknamn för Nagarathna, liten och späd med midjelångt kolsvart hår, anhöll per omgående om Vitos hand, rättare sagt hans beskydd – genom mig. I anständighetens namn måste de vara man och hustru om de skulle bo under samma tak, förstod jag. Vilket de ju redan gjorde. Det fick bli snabba ryck! Efter bästa improvisationsförmåga både förlovade och vigde jag dem, med barnen som överlyckliga vittnen. Äktenskapet välsignades i templet och registrerades vederbörligen. Därmed registrerades också det hastigt påkomna gemensamma föräldraskapet.

Förälskade? Knappast. De hade aldrig ens talats vid på tu man hand innan vi alla blev en familj. Men vänskapen mellan dem växte stadigt fram i en sorts strikt värme. Det var fascinerande att se.

N

ågot av det första jag lade märke till i Indien var att sex inte ligger i luften här. När jag genomfört min hemsnickrade vigsel sa jag till brudgummen, american style: ”You may kiss the bride.” Nu kan du kyssa bruden! Va? sa Vito. Aldrig! ”Never!” Och han skrattade som åt ett synnerligen nipprigt förslag. Och nu är det faktiskt inte i alla kulturer man ägnar sig åt att blanda saliv. Eller åt att odla sex för njutnings skull. Äktenskapet är en social samarbetsinrättning. Däremot är den vänskapliga beröringen flitig, även mellan vuxna män – vilket den sexfixerade västvärlden gärna tolkar som att alla är bögar. Det är de inte. Och det är ett väldigt kelande med de små barnen, som alla formligen dyrkar. Och, måste tilläggas, en god indisk son både får och bör krama om sin gamla svenska mamma noga flera gånger varje dag!

Nu lever vi tillsammans alla på tredje året. Jag fyller 75 år i höst. Blev jag slängd på sophögen därhemma som både mamma, författare och människa, har jag fått ett nytt och kärleksfullt liv och ett desto högre människovärde här. Respekten för de äldre är massiv i Indien. Vänlighet och värme strålar mot mig – och jag som inte ens kan prata med folk, eftersom jag inte begriper deras femtioelva språk! Men vad gör det? Det finns andra språk än ordens. Och både Anita och barnen lär sig engelska nu. Snart kan de kackla lika bra som Vito, analfabeten, som lärt sig engelska av de utländska turisterna enligt lyssna och lär-metoden. Här har jag fått åldringsvården säkrad, en ömsint, omhändertagande, hjälpsam och praktisk sådan: Jag behöver inte klara mig själv för fem öre. Jag lyssnar och lär: vilar, skriver, gör ingenting och är lycklig, nästan jämt. Jag är aldrig ensam, om jag inte absolut vill vara det.

Emigrerat i stor stil har jag dock inte. Jag har fortfarande turistvisum som ska förnyas var sjätte månad. Två gånger om året reser jag hem, får bo hos barn och njuta barnbarn. Det gör jag gärna, så länge jag orkar. Sedan får vi se, som man säger i mitt Indien.

Sedan är sedan, nu är nu. Jag har blivit en förnöjsam människa, som slutat jaga efter vind. Men barnbarnen saknar jag! Och kavring och leverpastej och grevéost och sill … Och blodig oxfilé, Gud förlåte mig (någon av de 32 miljonerna gudar förstår mig säkert).

Vad är ett hem? Janesh Vaidya uttrycker det så vackert och sant i sin bok Det sista regnet: ”Ett hem är en känsla dit sinnet vill återvända. Hemma kan vara en plats eller en person eller rentav ett gammalt minimalt minne eller en dröm. Hemma, det är där sinnet trivs.”

NUVARANDE Anna Wahlgren om sitt nya liv: – Att fly till Indien blev min räddning
NÄSTA Om mitt ex avlider och vår son ärver, kan hans nya bo kvar på gården?