Att plötsligt vara äldst!

På insändarsidan i nummer 12 skriver signaturen Bianca i Skåne om hur det känns att plötsligt vara äldst. Både hennes och makens föräldrar är döda och de är plötsligt äldst i släkten. "Nu är jag inte barnbarn längre och du och pappa är inte barn heller", sa hennes son och det gav många tankar.

Hur är det för dig? Är du äldst? Hur känns det? Dela gärna med er av era tankar!

Så här skrev Bianca:

Hej! I går fick jag – nyss fyllda 70 år – en ny syn på livet av vår 37-årige son. Mina föräldrar är döda vid hög ålder sedan ett par år tillbaka liksom min svärfar och min svärmor som dog förra veckan. Min make (vi har varit lyckligt gifta i 51 år) och vår yngsta son av tre ringde och vi talade om livet, döden och framtiden. Vi har oftast djupsinniga diskussioner och han tänker lite längre än vi gör i vanliga fall. ”Nu är jag inte barnbarn längre och du och pappa inte barn heller”, sade han bland annat. Det har varit mycket tankar och funderingar kring livets alla skiften. Jag känner mig fortfarande ung och aktiv, men fick tänka till att man måste inse livets gång och ta vara på varje dag som är en gåva. Vännerna runtomkring börjar drabbas av sjukdomar och svaghet. Barnbarnsbarnen har också tappat en identitet – nu är de ”bara” våra underbara barnbarn. Nu är jag och min make släktens äldsta! Jag som är samma tjej som jag alltid varit, bara lite skrynkligare i skinnet och lite mer livserfaren. Mitt liv fylls av kontakten via datorn med många goda vänner, familjen, samvaro i levande livet, mitt musikintresse, böcker, mitt konstnärskap, motion med min käre make. Gick i pension vid 65, som en glad gymnasielärare, som älskade sitt jobb!

En ny uppgift för oss pensionerade farmor och mormor är att chatta med sjuka barnbarn när de är ensamma hemma och har tråkigt! Det ger mycket glädje och trygghet.
Tack för många bra artiklar.
Bianca i Skåne