Efterlysning – bloggar du om bröstcancer?

M-Magasin bjuder in dig som bloggar och skriver om bröstcancer till en bloggträff – för inspiration, kunskapsutbyte och diskussion. 

Överläkare Henrik Lindman deltar på lunchträffen den 17 oktober, klockan 11.00-13.00 på M-magasin i centrala Stockholm.
E-posta till 
m-magasin17oktober@mix-pr.se för mer information.
Begränsat antal platser.

I M-magasin nr 12/2012 finns en 18-sidig bröstcancerspecial. Där frågar vi bland annat vår relationsexpert Tomas Böhm hur man ska ”förstå” den nya företeelsen att blogga om sin cancer – och de många tusen som vill läsa.

Så här svarar Tomas Böhm: En del cancerbloggare är uppenbarligen tidigare aktiva bloggare, som plötsligt får cancer. De står inför valet att göra en paus eller stänga bloggen – eller att skriva helt öppenhjärtigt om vad som hänt. Det tycks inte vara de många fyrtiotalisterna, som nu börjar få cancer i 60-årsåldern, utan mestadels yngre kvinnor, vanligen med bröstcancer. 

Är bloggarna riktade till andra kvinnor med cancer eller till alla möjliga läsare? Snarare verkar det som ett rop på ”hjälp!” ut i rymden. Jag tror att det kan vara så. 

Vilka läser? Är det andra cancerdrabbade eller är det de friska, som på ett magiskt sätt försöker avvärja sin egen rädsla genom att läsa om det smärtsamma hos någon annan? ”Om andra är sjuka, kan jag vara frisk!” 

Men det kan också vara ett sätt att förbereda sig psykiskt – ”om det skulle hända mig” – att läsa om andras erfarenheter. Att aktivt inte stoppa huvudet i sanden! Och att höra och lära av andra hur man kan uppskatta livet! Karin Björkegren Jones skriver i sin blogg på yogavita.se så här:

Min kompis hade hört nånstans att modebloggen är på väg ut, att det nya är cancerbloggarna. Haha, det är ju nästan humor. Men faktum är att min blogg har ökat med mer än 80 000 läsare, eller hur man nu läser av det där sedan jag blev sjuk. Det är över
1 500 unika läsare varje dag. Han kanske har rätt…

Läste några rader i en bok om vänskap och kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det stämde så bra: ”The most important thing for a woman with breast cancer is not to be left alone. A woman must feel that her loved ones are close by her side.”

Det stämmer så. Man vill inte vara ensam. Man vill vara med, man vill känna att man är värd något. Att man gjort skillnad, att jag var en viktig person, om ni förstår vad jag menar. 

Kanske kan det också vara så att känslan av att andra hjälper en igenom skärselden också motsvarar en föreställning om att stödet från andra kan angripa cancersjukdomen som sådan! Jag frågar en väninna som cellgiftsbehandlas för andra gången. Hon berättar om en nära släkting till mig bloggade så gott som varje dag året efter det att hennes man dött. Ett syfte var: ”Se hur jag har det, trösta mig, hjälp mig!” 

Ett annat syfte var det gamla vanliga – när man berättar avbördar man sig en del av smärtan, delar den och lägger över den på andra. Berättandet om, och formulerandet av, den egna sorgen är ju också ett ganska effektivt sätt att få distans till den. Formulerar man sin smärta kan man också i viss mån se den utifrån. 

Det nya i dessa bloggar kan också vara öppenheten kring sådant som tidigare bara var intimt och privat. Man talar öppnare i dag om sin skilsmässa, sin sorg, partnerns otrohet – och cancer. Det finns inte lika mycket krav från uppfostringsideologier, att man ska klara allt själv eller på ett diskret sätt, bara med hjälp av sina närmaste. Kvinnan i bloggen betonar att alla som läser och hör av sig är hennes stöd. Sedan finns det givetvis de som irriterar också genom att höra av sig med så kallade goda råd, av typen: ”Ät mera morötter!” Men sammanslutningar, föreningar, grupper av kvinnor, som drabbats av liknande sjukdomar är uppenbarligen mycket viktiga för att känna stöd och motverka ensamhet. Annars är det bara hon själv – i ensamhet – som vet hur hon känner!

Jag tror däremot inte att cancerbloggen är en modegrej. Snarare har bloggandet funnit en ny funktion, genom att internet kan användas för att snabbt nå ut till dem som är intresserade och villiga att förstå och visa stöd. Att få ett fåtal upp till 80 000 läsare i sin stödarmada kan inte vara fel. Att detta i sin tur också kan tillfredsställa behovet att hålla ifrån sig sin egen rädsla att bli sjuk, behöver inte heller vara något fel.