Vi ringer till myndigheter, tandläkare, SJ och allehanda kundtjänster och överallt möts vi av förinspelade robotröster. En mänsklig röst i telefonluren har blivit en sällsynt företeelse. Och det blir bara värre, skriver journalisten Susanne Hobohm.

Du vet väl att du kan beställa direkt med vår app. Vi gör allt för att det snart ska bli din tur. Vad tycker du om oss? För kvalitetssäkringens skull kan detta samtal bandas. Vill du delta i vår kundundersökning, den tar bara fem minuter? För fakturafrågor, tryck 5. For English, tryck 3. Dina personuppgifter sparas i 30 dagar. Läs mer på vår hemsida.”

sus hobohm

Susanne Hobohm

Gör: Journalist.

Bor: Stockholm.

Familj:Maken Lasse, två vuxna barn.

Ålder: 67.

 

Det är så här det låter nu för tiden när vi som kunder, brukare, patienter, klienter, medborgare per telefon ska kommunicera med företag, myndigheter, vården eller vilken organisation det nu kan vara, och bara vill en sak: att i lugn och ro få tala med en levande människa, en äkta homo sapiens.

Men det vi möts av är en räcka av fraser och floskler uttalade av icke-levande varelser, robotar.

När jag själv äntligen kommer fram till Telia efter lång väntan och många robotbudskap malande i luren, möts jag av en späd och entonig röst som säger: ”Hej, jag heter Veronica, vad kan jag hjälpa dig med?”

Det är då jag hör mig själv skrika: ”Är du en människa eller en robot? För om du är en robot vill jag inte tala med dig!”

”Jag är en människa, inte en robot”, hör jag rösten pipa till svar.

JAG ÄR EN MÄNNISKA, INTE EN ROBOT.

Sug på den, ni.

Det är där vi befinner oss i det nya kommunikationssamhället.

Människorösterna tystnar alltmer i det offentliga samtalet. Har ni försökt att samtala med en främling på ett tåg eller i ett flygplan på sistone? Hopplöst, alla är inneslutna i sina bubblor och hörlurar. Spontana mänskliga samtal undanbedes. Och gud nåde den som råkar höja rösten
i tyst avdelning på tåg.

Många unga avskyr att tala i telefon, de svarar över huvud taget inte, utan hänvisar till sms. Vill man föra ett samtal i något ärende måste detta schemaläggas: ”Passar det att jag ringer på torsdag någon gång mellan 09.00–12.00?”

”Att prata med” bland unga människor har för dem blivit synonymt med ”att messa med”. Korta budskap och lekfulla symboler har ersatt den mänskliga rösten med alla dess nyanser, tonlägen och bottnar.

Men om det mänskliga röstsamtalet är på tillbakagång är kommunikationen mellan robot och människa på ständig frammarsch.

Hur vanligt är det inte nu för tiden att något förehavande på nätet, bokning av resa eller av frisör, till exempel, avslutas med krav på att en viss symbol i sex bilder ska verifieras: så att vi vet att du är en människa, inte en robot.

”På vilken av bilderna finns en bil?” frågas det till exempel. Relevant fråga. I takt med att trafikfordonen utvecklas och ingen längre vet vad som är vad som är bil och vad som är Epatraktor eller elscooter, blir det allt svårare för en stackars människa att svara rätt. Snart svarar datorerna bättre än vi.

Det är redan på gång. Jag har installerat en ny teve i mitt sommarställe: en supermodern historia, med en så enkel fjärrkontroll ”att vem som helst kan klara den”. Som säljaren sade.

Men han nämnde aldrig att den dessutom kan avlyssna samtal.

Om jag diskuterar vilket år som Titanic sjönk med en annan person, och vi står i närheten av teven, dyker plötsligt information om Titanic från Wikipedia upp på skärmen.

Hur gick det till? Vem bad en förnumstig 52-tummare att vara med i konversationen?

Och vad händer om min man och jag talar om sex? Drar den avlyssnande fjärrkontrollen då igång en porrfilm? Eller blir det RFSU:s hemsida med information om sex på äldre dagar?

Robotarna kryper närmare och närmare och söker sig under skinnet på oss.

Jag har en app i min Iphone, som mäter hur många steg jag går. Nu har jag vant mig vid att dagligen kolla om jag håller mig till målet, minst 10 000 steg om dagen.

Men dessa steg är inte längre min ensak. Efter appens senaste uppdatering har roboten, algoritmen, vad-det-nu-är-för-något som döljer sig i appen, börjat att påpeka variationer
i mina dagliga vandringar. ”Den här veckan har du gått färre steg än förra veckan”.

”I jämförelse med oktober månad förra året har du gått 100 steg fler om dagen under oktober i år.”

Ursäkta app, men de där kommentarerna tycker jag att du ska strunta i. Mina steg är min ensak. Räkna och håll för övrigt tyst.

Stäng av funktionen, då? Men sorry, det klarar jag inte av själv, då blir det nya telefonköer, nya ”din plats i kön är 87”.

Det är bara att hacka i sig: robotarna är här för att stanna. De kommer att styra våra liv alltmer och alltmer bli våra överjag. Roboten som den nya Sigmund Freud.

Men jag vill inte tala med robotar, jag vill tala med människor. Jag älskar det levande, inte det döda. Inget slår samvaron med en äkta homo sapiens, inget slår umgänget med ett levande djur.

Och jag blir gråtfärdig när jag tänker på hur det en dag kan bli: Jag är på ålderdomshem och sitter i min rullstol och gullar och småpratar, inte med en levande liten kissemiss, utan med en kattrobot av fuskpäls, som jamar så länge batteriet är laddat, och personalen har ordning på fjärrkontrollen.

Du skämtar, säger ni.

Nä.

Experimentet är redan på gång
i Sundsvalls kommun, läser jag på nätet.
λ